livskris i förhållande efter otrohet. Inget är som tidigare

Jag skulle tänka att alla kan göra misstag, alla är levande människor. det finns inga garantier för någon/något.

Det är svårt (om inte nästan omöjligt) att gå tillsammans genom 20-30 år utan att fatta tycke för någon annan...vissa tar det ett steg vidare, vissa biter ihop och försöker att släppa.. Mycket beror på omständigheterna runt om och själva relationen, hur man mår inuti..

Jag blivit bedragen 3 ggr av olika partners.

Det värsta kändes när min man planerade det bakom min rygg och ljög rakt i mina ögon..snuskigt och sunkigt. Jag kunde aldrig släppa det och förlåta på riktigt, tilliten var bortblåst.

Men min andra man kom till mig en dag och erkände att han var kär i någon annan. Det var sjyst av honom och jag kunde inte vara arg på honom för hans ärlighet..är man kär så är man kär. Han kom tillbaka sen..

Hade hon varit ärlig och sagt att hon hade ett förhållande med en annan man hade det såklart varit annorlunda. Det är lögnerna som gör så ont.

Ja, det är lögnerna som gör ont. Men det är inte själva otroheten och sveket du någonsin behöver förlåta, det är din fru som människa du förlåter. Hon förmådde inte bättre DÅ, kanske pga egen livskris.
Det viktiga är att hon i dag ångrar sig uppriktigt, att hon gör sitt bästa för att gottgöra dig. Tyvärr kan man inte göra det onda ogjort, bara försöka väga upp med goda saker i andra vågskålen.
Sen finns det ingen anledning att helt sluta prata om det. Det spelar ingen roll att man upprepar sig, det kan tvärtom vara nödvändigt för läkningen. Tala om för henne att detta fortfarande plågar dig, att det är svårt.
Du kommer inte att känna så här resten av ditt liv. Så småningom kommer hennes dåvarande svek att få andra proportioner i förhållande till ert övriga liv, med barn och annat.
Så småningom kommer du också att kunna känna tacksamhet över det du har istället för sorg över det du trodde du hade.

För 1,5 år sedan upptäckte jag att min man hade ett förhållande med och var förälskad i en annan kvinna. För att göra en lång och mycket smärtsam historia kort, så lever vi fortfarande tillsammans, mycket kanske på grund av våra tre små barn. Vi pratar inte längre om det, och allt verkar normalt på utsidan. Men inombords kokar jag fortfarande.... Jag kan inte heller släppa det!! Lögnerna, att han har haft känslor för någon annan, att han låg bredvid mig i sängen och smsade kärleksfulla sms till någon annan. Det gör så jävla ont!!!

Jag tror ändå att det kommer ta slut så småningom... jag kommer inte kunna leva så här för evigt och förr eller senare kommer han vara otrogen igen. Antingen med samma kvinna, som han träffar dagligen, eller någon annan. Ibland tänker jag att jag själv ska ta steget och separera, för att han är idiot och jag orkar inte mer, men ibland så tänker jag att det funkar så länge det funkar.. att barnen hinner bli lite äldre. Vi är ju inte osams och det flyter på här hemma och på något konstigt sätt så älskar vi varandra också.

Det jobbiga är att jag inte kan sätta ner foten. Att ta ställning och antingen bestämma mig för att separera, eller bara släppa och gå vidare. Är så trött på 1,5 års ältande..

Men kära du! Hur klarar du?!
Jag skulle ha dött. 
Min exman var otrogen och det är det mest smärtsamma jag nånsin upplevt.
Jag blev sjuk och tappade mig själv helt. Trodde aldrig att jag skulle reagera på det sätt jag gjorde och jag trodde aldrig att han skulle göra så mot mig.
Men i efterhand har jag insett att han var långt ifrån den jag trodde och att vi aldrig hade kunnat fortsätta ihop. Nu var det inte aktuellt eftersom han blev som förbytt och i princip bara ville slippa vara familjefar, men det hade ändå aldrig gått.

Jag hade dött gång på gång tills jag utplånat mig själv helt.
Verkligen en eloge till dem som klarar att gå vidare ihop, men jag tror att det kräver ett enormt engagemang o tålamod från båda parter.

Du kommer säkert till en punkt förr eller senare, men jag hoppas att du hinner före honom och att du inte hamnar i total bitterhet oavsett.

Ingen kan döma eller säga precis hur man ska göra, det vet jag.
Det är skitsvårt, men en huvudregel är att kärleken ska göra en lycklig, inte tvärtom.

Jag beklagar din smärtsamma erfarenhet. Fast jag skulle ändå vilja säga att man ska akta sig för floskler och "sanningar". Att kärleken ska göra en lycklig är en huvudregel, säger du. Men då måste man definiera begreppet lycka. Vad är det? Ingen människa går omkring och är lycklig hela tiden. I bästa fall upplever man lyckan glimtvis.
Livet är inte enkelt, en konfliktfri tillvaro är en utopi. Ibland, men inte alltid, är t.o.m. smärtan en förutsättning för lyckan - på sikt. Det är åtminstone omöjligt att helt undgå allt lidande, även i kärleken.
Det finns helt enkelt inga enkla svar.

Lycka o lycka men -O-lycklig i sin kärlek ska man inte känna sig..hela idén ju

Hej,

Tråkig situation din partner har satt sig i. Jag har varit på båda sidor av den och jag hanterade min otrohet på ett sätt och min frus på ett annat. Men det jag kan säga är väl att smärtan och sorgen över att bli bedragen är fruktansvärd och hemsk, men tiden kommer att lindra den. Stressa inte för att komma fram till ett beslut, jag är övertygad om att om du ska lämna kommer du att veta det när det är dags.

Jag har packat väskor många gånger men inte flyttat ut och det kan vara stressande att känna sig velig och inte veta vad man vill.

Har du en partner som tar dig och dina känslor på allvar har du något väldigt bra att bygga vidare på. Att prata är bra, samtidigt som man behöver göra saker utan att otroheten kommer upp hela tiden. Du måste inte sluta bry dig om det, men också försöka se förbi det och försöka förlåta partnern. Jag brukar tänka (försöka iaf) att hon har gjort det för dig själv, inte mot mig. Det hjälper visa dagar, andra inte...

Låt tiden gå, du behöver inte ha bråttom att komma fram till något.

Berätta för din fru hur du känner på ett lugnt o stilla sätt, du har redan sagt att du vill gå vidare med henne.

Kontakta familjerådgivningen, berätta om dina demoner och be att få träffa någon som du kan tala med (med eller utan din fru)

Hon har blivit nu som du alltid velat att hon ska vara, ta fasta på det

Det hade kunnat varit jag som skrivit detta! Exakt så är det här också.
Jag vet redan att jag aldrig kommer att förlåta. Jag försöker lära mig att leva med det men det är svårt. Mitt liv har blivit ett annat sedan den dagen hon erkände.
Hela mitt liv sedan den dagen var liksom ett annat liv - dåtid. Det livet var en lögn. Det är svårt att smälta det och att man nu när man passerat 40 ska börja om på nytt. Det är så jäkla lätt för den som bedragit att säga att man är en bättre människa nu och att det där ligger bakom oss.

Tidigare i vårt liv kunde vi prata om saker som hänt för 8 - 10 år sedan och jag kunde då känna att " är det  verkligen så länge sen?" Det känns som igår typ.

Nu när vi pratar om gamla tider så känns det som att det var för 100 år sedan. Jag kan knappt associera till det längre, det var ett annat liv, ett annat jag.
Det känns bittert!
För henne är det samma sak men för mig var det ett annat liv fullt av lögner.
Det är detta som de som bedrar stjäl av sin partner. Alla fina minnen och stunder man haft tillsammans blir förvandlat till något fult.