Vi måste säga farväl till vårt barn för tidigt..

Jag lider med alla som behövt genomgå eller ska genomgå detta.. 

Vår story kort är att vi har inga barn, försökt bli gravida i 7 år och genomgått 7 IVF-försök.. För att sedan behöva avbryta den första graviditeten halvvägs...  

Jag och min man har precis genomgått ett avbrytande, i v. 20+4. Vår dotter kom 6/2. 
Vår dom; inget fostervatten och missbildning i njurar. 

Jag råder alla som genomgår detta att titta på sitt barn, hålla sitt barn och ta massa kort. Vi stannade en natt (fast vi inte behövde) för att få mer tid med henne. Och ändå känns det inte tillräckligt..
Svårast för mig var att lämna henne på sjukhuset..

Nu vet jag inte hur man ska gå vidare.. Det gör så ont i hjärtat, det är svårt att andas och tomheten känns överväldigande.. Jag saknar henne så! Vill bara hålla henne en gång till, men jag kommer aldrig mer få se henne. Det gör så ont. 

Ni som genomgått detta, hur gör man? Hur ska man tänka? Hur ska man ta sig vidare? 
Alla säger att jag ska låta det ta tid, att det kommer kännas lättare med tiden.. men nu då? Ångest, sömnlöshet, sorg och smärta.. 

Jag vill kunna titta på fotona utan att känns smärta, bara känns kärlek.. men det är svårt. Hon var såå vacker och så lik sin pappa. Jag vill minnas det fina, att jag och min man genomgick det här tillsammans, han var och är ett fantastiskt stöd, att äntligen få se vår älskade vackra dotter, att få ha hållt i henne och pussat på henne. Men de mörka och smärtsamma tar över...