Sambo äger huset-förstår ej min känsla

För mig är pengar inte lika med trygghet. Såklart är det skönt att ha lite besparingar men det löser inte problemet.

Om man nu ska leva tillsammans så finns det för mig ingen anledning till att den ena ska äga och den andra ska sitta och spara för att i framtiden vara safe om något händer. Jag vill leva här och nu och kunna slappna av i det hem jag lever i.

Om vi bortser från materiella ting (pengar, dörrar, fläktar) i den här diskussionen och så pratar vi om känslan av att ständigt behöva ha en beredskap. Känslan att inte känna sig "hemma", vara delaktig eller behövd...

KASAM för er som läst lite filosofi, ni andra kan googla det innan ni kommenterar mer.

Det stämmer att det är mycket av en "tjejgrej" att vilja sätta prägel på huset. det märkte jag om inte förr på min svärdotter när hon och sonen tog över vårt gamla hus. Och jag förstår att du vill känna dig delaktig. Men varför ska det vara kopplat till ägandet? Huvudsaken är väl att det händer något. Att t ex köpa en ny fläkt handlar bara om småsummor, varför låter du irritera dig på den? Låter som att du vill markera mot sambon.

Om du köper saker som är flyttbara är de dina vid en separation. Om du vill renovera och din snåla sambo inte vill betala kan ni väl skriva ett papper att du lagt si och så mycket på huset och att du vill bli kompenserad vid en separation. Om han inte går med på det borde du byta sambo snarare än hus... Och om  ni inte är överens om vad som ska göras hjälper det inte om du är hälftenägare, man måste ju alltid ta hänsyn till partnern.

Betala inte en krona på huset!! Driften betalar ni 50/50, såklart.

Varenda ekonomisk rådgivare på bank säger att det är rimligt att man ska vara med och äga det man bor i.

Om inte så ska man i alla fall inte betala för uppgraderingar av bostaden för de pengarna ser du aldrig mer röken av och sen äger den andra parten hela kapitalet.

Gratis exempel, se uttalande längst ner från Nordea, SEB och Ikano bank.

www.m-magasin.se/expertsvar/ekonomi/min-blivande-sambo-ager-he

Man bygger in en maktobalans i relationen när ens partner är ens hyresvärd/inneboende. Hade TS varit gift i 8 år hade det ansetts tillräckligt länge för att allt ska delas vid en ev. skilsmässa. Varför har sambon under hela denna tid nekat henne att köpa in sig i deras gemensamma bostad? Varför hålla modern till sitt barn som inneboende?

Dessutom:
Om hon bygger på huset lägger hon in pengar hon aldrig kommer att se igen.
Om han bygger på huset sköter hon en massa markservice under tiden (om han inte jobbar med barnen kring benen och sedan fixar middag själv), och är alltså den som genom obetalt hemarbete möjliggör att hans hus går upp i värde.

Här finns för övrigt en lång, liknande diskussion:
www.byggahus.se/forum/juridik/219113-sambo-kopa-sig-i-mitt-hus.html

Enskild egendom genom gåva.

Tack, ännu en pusselbit av den känsla jag har men inte kunnat förklara. Att han inte "släppt in mig" beror också på att förhållandet varit som det varit, och det kan jag förstå. Men samtidigt måste han också förstå att det är svårt att leva ut sitt fulla jag när man sitter i en beroendeställning och stress över sin livssituation.
Att behöva gå omkring med sådana tankar påverkar SÅKLART mig i relationen, här och nu. Hur ska jag kunna vara mitt bästa jag när jag inte känner mig trygg?

Att det hänger på mig, mitt beteende, hur jag lever upp till hans förväntningar. Förväntningar som han själv inte kan sätta ord på. Jag måste liksom "bevisa" något, men jag vet inte vad jag ska bevisa.
Jag vet inte vad jag ska göra. Och så länge han inte förstår att min känsla av att vara inneboende och att och hur det påverkar mitt beteende och mig i relationen så kommer vi inte så långt. Det är en fruktansvärd känsla, att ständigt gå i beredskap och gardera mig ifall, om, något skulle hända.

Vad är hönan och ägget till att relationen är som den är... jag har varit missnöjd, länge men tyvärr upplevs jag bara tjatig och naiv när jag tar upp det. För det borde jag ju förstå, att vi inte kan satsa när relationen brister. 

Eller så är det just därför relationen brister, för att jag är missnöjd med min livssituation och känner att jag inte kan påverka. Och min stress speglar sig i mitt sätt att vara och det skadar relationen.
 
Och Tack för en superbra länk!

Här har du fel! Inte sällan är en fastighet enskild egendom, skulle det innebära att partnern med automatik är inneboende? Det är en attitydfråga, inget annat. Man måste utgå från den faktiska situationen och göra det bästa av den. Finns kärlek är det en enkel sak. TS är missnöjd med sin partner och med relationen, av någon anledning kopplar hon det missnöjet till ägandet av fastigheten. 

Känslan av att vara inneboende kan ju bara jag avgöra, oavsett vad ditt kriterie för inneboende är.

Fast missnöjet med ägandet av fastigheten kom före relationsproblemet, och har nu också bidragit till ett relationsproblem pga min känsla av att vara inneboende. Det är tydligt att du inte förstår, det finns inget rätt och fel i frågan, det handlar om en känsla.
En känsla som uppenbarligen är jävligt svår att förklara och jag förstår att det är svårt att förstå också. Det är lätt att sitta utanför och tycka och tänka om att jag bara är ute efter pengar. Tro mig, det är jag inte. Jag önskar inget hellre än att vi kunde mötas i detta och bete oss som vuxna inför vår son, vara EN familj som bor i VÅRT hus där vi DELAR på utgifter och arbetsuppgifter som rör större grejer i huset. Är jag ensam om känslan att vilja bidra, utan att det ska ske en motbetalning åt något håll? 

Sen är frågan varför jag har en sådan känsla, enligt vissa av er här så "överdriver" jag och borde vara kåt, glad och tacksam över att ha tak över huvudet och att någon annan betalar. Tyvärr så är det inte så enkelt.

Vad gör då min sambo som gör att jag inte känner mig som "delägare" och att det är vårt? Har ni några tips där?

Ni som själva äger hus och har en sambo som är "inneboende", hur gör ni för att involvera den andre så att den också ska känna sig trygg och hemma?

Min sambo och senare fru flyttade in hos mig i mitt hus som var både enskild egendom och gått i släkten i generationer. Hon förstod läget och att hon inte skulle få formell delaktighet i fastigheten och att möjligheterna till omfattande ombyggnad var begränsad. Hon hade sett fördelar med att ha ett nytt hus men nu gällde det att gilla läget. Gamla hus har både charm och kvalité. Jag är komplett ointresserad av heminredning och tyckte förstås att allt var bra som det var... . Men vi tapetserade om och målade invändigt de första åren, hon gjorde det mesta jobbet och jag betalade mtrl. Så har det varit alltfort, hon föreslår förändringar, vi diskuterar och det som blir gjort betalar jag av hantverkare, material och vitvaror. Hon får sätta sin prägel på vårt boende och det räcker för henne. Hon har aldrig tänkt i termer av att vara inneboende eller jobba gratis, det som görs är för familjens skull. När vi sålde till sonen härom året var det våra pengar vi fick ut även om det rent formellt var mina.

Så jag både förstår dig och förstår inte... Jag vet inget om er relation men vidhåller att era problem är större än frågan om vem som äger vad.

PS: Vårt nya hus äger vi gemensamt, vet inte om det gör någon större skillnad. 

Jag förstår TS och jag är kille Tycker inte han är juste. Frågan är om vad ni har tillsammans eg? Detta håller på att äta upp förhållandet. 

Så sant.
Och borde hon betala något mer än sin del av hyran? Alla investeringar i huset borde han stå för själv. Och självklart ska han betala sin del av maten mm.