2,5-åring som är rädd för alla grannar och drömmer mardrömmar om dem

Vi på översta våningen i ett ganska lyhört lägenhetshus. Här har vi bott sedan i våras. Innan dess bodde vi också i lägenhet men då på nedre botten där vi var ensamma på vår våning och inte ofta stötte på någon granne.

När vi flyttade verkade vår son mest vara fascinerad över att vi ofta stötte på folk när vi gick ut ur lägenheten, sedan blev han reserverad. När en granne höll på att renovera var han rädd för ljuden, men hör han liknande ljud nu så blir han inte panikslagen utan konstaterar bara att "grannen borrar", så det ljudet har han vant sig vid (han har också varit med när vi har borrat så att han skall veta vad det är han hör egentligen)

Han träffar granntanten ganska ofta. Hon pratar väldigt mycket och han är väl inte riktigt bekväm med det, även om han har accepterat att hon bor intill oss och han har insett att hon oftast försvinner fortare om han säger något till henne eller om han svarar på hennes frågor. Säger han ingenting så pratar hon så länge att det för honom blir tråkigt (och jag blir lite stressad, vilket han säkert känner av.)

Utöver det så bor det en ett år äldre pojke under oss. Pojken och hans pappa har vår son inga som helst problem med, eftersom de leker ibland på gården, men i övrigt har han blivit rädd för alla som kommer in och ut genom alla andra lägenheter när vi är i trappuppgången, han tycker inte om när han ser att någon sitter på balkongen när vi är i sandlådan på gården, eller om någon slänger sopor medan vi leker i sandlådan.

Han pratar varje dag om att: "det bor människor i alla lägenheter", han pekar mot lägenhetsdörrar eller fönster där det lyser och pratar om att det bor människor där inne. När han säger det, så är han neutral, men skulle han råka se någon i ett fönster så stiger paniken inom honom och han blir jätterädd. Ännu värre blir det om de kommer ut genom porten eller genom en lägenhetsdörr. Det största problemet just nu är att han har börjat lyssna efter ljud. Han kan vakna mitt i natten eller tidigt på morgonen och tro att "grannarna vill komma in genom vår dörr!" och är då panikslagen. Jag har försökt avdramatisera och förklara och visa att vår dörr är låst och ingen kan komma in till oss, om de inte ringer på ringklockan först och även förklarat att det inte finns någon granne som vill komma in till oss, för de bor ju i sina lägenheter.

De senaste dagarna har det blivit ännu värre. Han lyssnar så mycket efter ljud att han knappt vågar vistas i hallen. Problemet är att halva vår lägenhet består av en 8 meter lång hall, så han kan inte undvika den om han vill gå mellan rummen som ligger i fil med varandra. Nästan alltid när han är i hallen så hör han ljud från trapphuset eller från lägenheterna intill och han pratar om att han hör grannarna och att han inte vill att några människor ska komma in till oss. Jag vet inte riktigt hur jag skall hantera det längre. Jag har varken förstorat eller förminskat hans rädsla. Jag ignorerar och avleder om han inte säger något (men stannar upp i leken för att lyssna till ljud) och har han frågor så svarar jag rakt och kort på på hans frågor om vad det är som hörs. Det enda "fel" jag kanske har gjort, var att han under en lång period hade för vana att skrika så högt han kunde i trapphuset (det var ju kul när det ekade) och då sade jag att grannarna inte vill lyssna på ett barn som skriker så: Pojken under oss kanske sover och blir väckt av skriket, eller så kanske andra grannar inte kan titta på tv eller prata med varandra när de hör honom vråla i trapphuset. Men det var flera månader sedan han skrek så i trapphuset och rädslan har kommit långt efter det.

Hur ska jag hantera det här? Finns det andra som har varit med om något liknande?