Hur känns kärlek egentligen?

Det skulle kunna ha varit jag som skrev den texten du just skrev! Precis, exakt så, kände jag med! Jag hade också genomgått en tuff och lång förlossning och kände precis som du efteråt. Även jag hade längtat länge efter att få ett barn.

Den starka beskyddarkänslan övergick till bottenlös kärlek så småningom. Jag kan inte riktigt minnas när det skedde, mitt barn är 2,5 år nu. Det det tog tid men sakta men säkert så kompletterades beskyddarkänslan med kärlekskänslor som bara växte och växte. Kanske var det fullt ut när han var 1 år som kärleken infann sig där, när man kände att han var ett barn och inte en bebis som måste "skyddas" hela tiden. Jag tror att beskyddarkänslan avmattades något när han var omkring 8 månader, den finns givetvis där fortfarande men på ett helt annat vis idag. Själva beskyddarkänslan tränger nog undan den där starka kärleken. Den finns där på samma nivå som kärleken, men eftersom beskyddarkänslan är starkare så märker man inte av kärlekskänslorna på samma vis.

Jag upplever att när den egna tröttheten försvinner eller minskas, så tar kärlekskänslorna över. I morse till exempel, var jag så trött att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen, eftersom jag har sovit dåligt hela den här veckan. Då var jag ingen kärleksfull morsa. Min man fick ta över, jag gick och lade mig, sov två timmar och efter det så hade jag sådan ångest över att jag hade varit så vresig under morgonen. Min stackars son blev helt överfallen av pussar och kramar så att han blev irriterad så då slutade jag med det. Sedan satt jag med honom i flera timmar, lekte, pratade och bara begapade hur himla söt, vacker, underbar han är. Hela jag fylldes av kärlekskänslor som gjorde att jag nästan smälte ihop i en hög på golvet. Men då var jag också utvilad. Jag tror att det gör mer än vad man tror.

Tack för svar. Skönt att höra att någon känner igen sig. Och intressant att höra att du även känner igen dig i det här med beskyddandeinstinkten.

Tröttheten är nog en viktig del i allt det här. Har inte riktigt tänkt på det.

Jag känner mig lite deppig. Det känns jobbigt med allt det nya och sömnbristen. Kan tänka på hur det var innan barn. Hur jag och sambon var ute på härliga utflykter och hur mycket vi orkade. Vi hade det så roligt tillsammans. Nu är det på ett helt annat sätt. Allt handlar om barnet. Usch vilket dåligt samvete jag får när jag skriver det här.

Jag har fött två barn, båda kejsarsnitt visserligen (ett planerat och ett urakut), och jag kände inga översvallande känslor nån av gångerna. Man är ju lättad att det är över och har gått bra, men man känner ju inte den lilla personen än. Jag kände mig mest förundrad i början och som du säger beskyddande. Men kärleken växte vartefter personligheten kom fram och blev tveklöst den starkaste kärlek jag upplevt, tycker fortfarande det blir starkare och starkare. Förstår nu vad det innebär med gränslös kärlek som man vet aldrig kommer gå över, och bandet till min man har stärkts också för att han är den enda i världen som älskar barnet lika mycket och skulle offra allt för barnets skull, precis som jag.

När jag låg på BB med barn nr 2 grät jag inte en tår för henne, men däremot när barn 1 kom på besök så forsade tårarna och jag ville hellre krama honom än nya dottern. Men nu har jag ju umgåtts så nära dottern i ett par månader ett kärleken börjat växa fram för henne också. Helt säker på att jag känner lika starkt för henne också om några månader! Och det låter absolut som du också kommer göra det för ditt barn! :)

Det är jätteviktigt att få höra det ni skriver om. Det är helt nytt för mig att det faktiskt kan vara så och att det är normalt och att kärleken växer fram för vissa.

När jag var gravid läste jag massor av förlossningsberättelser och såg dokumentärer. Det man hörde mest om är den där omedelbara och starka kärleken till det lilla knytet.

Jag känner bara att hela upplevelsen var traumatisk, även dagarna på BB. Jag kände mig helt mörbultad och oerhört trött och sliten. Det kändes bara jobbigt med barnet. Jag var verkligen inte som de där mammorna från berättelserna jag hade läst om.

Låter helt normalt i mina öron. Har inte fått "glädjetårar" vid något barn och då tog det ändå 7 år att få till första.

Beskyddarinstinkten finns på en gång och en obeskrivlig känsla,..men kärleken växer ofta fram iom att man lär känna sitt barn. För vissa går det fort och för andra tar det lång tid.

Jag har inte läst det här sen jag skrev detta inlägg för 2.5 år sedan. Och visst älskar jag mitt barn numera. Hon är mitt liv och mitt hjärtas fröjd. För vissa kommer kärleken direkt och för andra tar det lite längre tid.

Tack till er som svarade en trött och vilsen nybliven mamma som behövde skriva av sig lite.

Om du inser att du inte älskar henne, eller att du inte skulle kunna ta hand om henne, skulle du då kunna lämna bort henne för gott för att hon skulle få det bättre hos någon annan. Där har du kärleken. 

Jag har fött 3 barn. Samtliga gånger har den första känslan efter bebisen kommit ut varit lättnad över att det är över. Första barnet tog förlossningen 48 timmar. Jag orkade knappt hålla honom. Kärleken kom ganska snabbt ändå, inom några dagar vill jag minnas. Med andra barnet fick jag som du beskriver beskyddarinstinkt direkt men kärleken dröjde flera månader. Den har dock varit extremt stark när den väl kom, kanske pga dåligt samvete för att den dröjde också.

3e barnet är knappt 2 veckor gammal och där var det kärlek från första stund. Skönt att det blev så men verkligen inte självklart.

Det är helt normalt att det dröjer ibland. För mig känns det som att jag fysiskt saknar barnet när jag inte är hos det.