Hur känns kärlek egentligen?

För en månad sedan födde jag mitt lilla barn. Overkligt in i det sista att jag skulle bli mamma. Närmare 40 år och vänta sitt första barn. Så tacksam och samtidigt så overkligt. En oro fanns att nåt skulle hända barnet under graviditeten eller förlossningen. För skulle det verkligen gå hela vägen?

Jag och min sambo fantiserade om framtiden med vårt lilla barn, köpte prylar och längtade. En längtan som även var kantad med oro kring den förändring av livet som ett barn medför.

Jag tänkte mycket på förlossningen.

Tänkte på det magiska ögonblicket då jag får möta mitt barn för första gången. Känna lättnaden över att allt har gått bra, och känna den där unika kärleken som man känner till sitt barn, lyckorus och glädjetårar.

Efter en fruktansvärt jobbig och utdragen förlossning då både jag och sambon inte hade sovit på flera dygn, kom hon. Hon lades på mitt bröst och det jag kände var en lättnad över att förlossningen var över och att allt verkade bra med barnet. Den andra stora känslan jag kände var...ja, vad var det...en oändlig trötthet och en önskan att nån kunde ta barnet så jag fick sova.

Hur ska jag orka? Men jag måste. Hon är här nu och jag är hennes mamma. Hon skriker och jag är så trött. Ingen kan hjälpa mig.

Allt det jag trodde innan uteblev. Inga glädjetårar eller lyckorus. Mest bara en tung känsla.

Jag kände inte ens den där omedelbara kärleken som alla pratar om. Skamligt.

Dan därpå låg jag och tittade på henne där hon sov. Tanken på att förlora henne kändes skrämmande och smärtsam. Och nu så här en månad senare när jag tänker på vad jag känner för henne så är det en mycket stark känsla av beskyddarinstinkt. Inget får hända henne och när hon gråter värker mitt hjärta. När hon ler svämmar mitt hjärta över.

Jag tror nog att jag älskar henne. Det måste jag ju göra. Hon är ju mitt barn.

Men hur känns den där kärleken egentligen? Hur känns den i kroppen? Jag vet inte om jag känner nåt särskilt i min kropp.

Omställningen till det nya livet som mamma är ganska jobbig. Det är rätt slitsamt med en sömnbrist som startade vid förlossningen (egentligen tidigare än så med min otympliga gravidkropp) och sen har det fortsatt. En liten människa styr mitt liv. Men så måste det helt enkelt vara nu. Men det är inte så lätt.

Är jag känslokall? Älskar jag mitt barn tror ni?