För att det inte är hälsosamt. Det är en sak att banta (egentligen är det aldrig sunt att banta, men ibland är det nödvändigt) för att få bort övervikt.
Men att genom dieter och bantning tvinga sin kropp att hålla en vikt som kroppen inte är skapt för är aldrig hälsosamt.
Vissa är naturligt väldigt smala, så deras kroppar är självklart hälsosamma.
Jag hade själv (naturligt) en BMI kring 18-19 när jag var 20 och tills jag fick barn BMI kring 20-21. i och med graviditeten så ändrade sig min kropp, så en BMI på den storleken gjorde att jag såg förjäklig ut, så för då var min kropp snyggare med ett högre BMI.
Jag har aldrig bantat i hela mitt liv, däremot har jag fått börja öka hur mycket jag rör mig i samband med att jag kom in i klimakteriet. Då fick jag några trivselkilo som jag inte är bekväm med.
Jag tror ärligt talat att det är få personer som tar en bulle till av utseendemässiga skäl. Dvs att ta en bulle till för att det är gott är mer jämförbart med att inte ta en bulle för att det inte är gott än för att inte ta en bulle av dietskäl.
Så jag tycker inte att det är så jämförbart. Så jag tror ärligt talat inte att rn rund person heller skulle få hurrarop om hon aktivt försökte få upp i vikt.
Men vet inte riktigt vad det kan bero på att det (eventuellt) är känsligt att som smal aktivt banta. Det mest uppenbara är väl oro för hälsa och viktfixering. Men jag tror också att det anses "fint" att vara smal men inte så fint att vara för viktfixerad. Det är bara att se till populärkulturen där alla förstås är smala men det inte är helt ovanligt med kvinnliga karaktärer som "äter vad som helat" men öndå är smala. Tex Gilmore girls. Bantning och kroniska dieter tolkas ofta som "försakande", som att den som följer en strikt diet är mindre livsbejakande än andra och rent av lite tråkigare.
Med det sagt känner jag ingen smal person som inte är noga med med vad den äter osv. Så vet inte om det är så tabu i praktiken.
I många andra trådar har du dock ofta skrivit om hur liten i maten du är.
Men vad? Bantar du?
Ja det gör hon
Men vad kallar du din kalorirestriktion för då? Och hur skiljer sig den från andras kalorisrestriktion?
Ämnesomsättningen minskar med åldern. Aptiten gör inte det.
Grundämnesomsättningen varierar väldigt lite, max ett par hundra kalorier per dygn. Det finns det forskning på.
Att "äta mest" är en fråga om volym, inte kalorier. Man kan äta väldigt stora portioner som ligger under 500 kcal.
Jag är ganska påläst och har dessutom en coach som är näringsfysiolog med examen från Stanford. Givetvis finns det fler faktorer som påverkar varav de största är NEAT och träning.
Genvariationer handlar framför allt om hur energiöverskott hanteras och är framför allt förknippar med övervikt - inte undervikt, och faktum kvarstår att den stora majoriteten av de som "äter vad som helst och inte går upp i vikt" äter mycket mindre än vad de tror, eller har ett högre energiuttag än vad de tror. NEAT kan t ex utgöra en enorm skillnad i energiuttag.
Jag, som varit underviktig och är bodybuilder, äter väsentligt mycket mer än vad jag skulle vilja och har medvetet ätit för att öka i vikt (+11 kg, är fortfarande smal). Skulle jag äta som jag ville låg mitt kaloriintag på ca 1000 kcal mindre än vad jag äter idag. Jag har dessutom ett väldigt högt kaloribehov även utan träning - men både aptit, hunger och mättnad går att reglera.
Så nja. Att det finns somliga som "äter vad som helst och inte kan gå upp i vikt" synar jag som en myt. Det är i vart fall en sanning med modifikation.