Ett smalt ideal

Jag är smal av naturen. Innan jag fick barn vägde jag 49 kg till mina 167 cm. Jag kunde äta vad som helst utan att gå upp i vikt, många trodde att jag hade en ätstörning vilket inte var sant. Det är inte kul att som naturligt smal ( eller spinkig som många kallade mig) få detta påpekat i tid och otid, vet inte heller hur ofta under min uppväxt jag fått kommentarer som " oh fan, trodde aldrig du som är så spinkig kunde äta allt det där, spyr du ut det sen?"

Efter 2 barn gick jag upp till 55 kg, och nu när barnen är i tonåren har jag gått upp några kilon till. Min trivselvikt ligger dock vid 55 och jag tänker mig faktiskt för vad jag äter, men får fortfarande kommentarer varför jag avstår fikabröd ( tycker inte om köpesfikabröd så har inte svårt alls att avstå). Men fattar inte varför jag ska trycka i mig skräp för att andra tycker jag kan väga lite till.

Nu har min bulldeg jäst klart, så hinner inte skriva mer.

Ha en trevlig helg!

Oh nej, jag äter INTE lite, hoppar aldrig över en måltid för då blir jag sur och grinig;)

Däremot äter jag långsamt vilket säkert bidrar till att jag hinner känna efter när jag blir mätt och tycker för övrigt inte om känslan att vara proppmätt, har alltid fungerat så och kommer ännu i vuxen ålder ihåg obehaget att bli trugad att äta mer, är jag mätt så är jag helt enkelt.

Håller dock med om att jag är kräsen, och självgod, när det gäller mat och fika, älskar min egen mat/kanelbullar.