Hoppas du förstår att det framstår som kopiöst självupptaget att banta när man redan är smal. Diet är bra för dom som har problem med övervikt. Klart att det sticker i ögonen på människor.
Kan dessutom sätta en liten peng på att du äter så lite att du har problem med ork och humör. Och att du försvarar dina "ideal" med sådan iver tyder på att du har ett begynnande ätstörningsproblem.
Jag är smal av naturen. Innan jag fick barn vägde jag 49 kg till mina 167 cm. Jag kunde äta vad som helst utan att gå upp i vikt, många trodde att jag hade en ätstörning vilket inte var sant. Det är inte kul att som naturligt smal ( eller spinkig som många kallade mig) få detta påpekat i tid och otid, vet inte heller hur ofta under min uppväxt jag fått kommentarer som " oh fan, trodde aldrig du som är så spinkig kunde äta allt det där, spyr du ut det sen?"
Efter 2 barn gick jag upp till 55 kg, och nu när barnen är i tonåren har jag gått upp några kilon till. Min trivselvikt ligger dock vid 55 och jag tänker mig faktiskt för vad jag äter, men får fortfarande kommentarer varför jag avstår fikabröd ( tycker inte om köpesfikabröd så har inte svårt alls att avstå). Men fattar inte varför jag ska trycka i mig skräp för att andra tycker jag kan väga lite till.
Nu har min bulldeg jäst klart, så hinner inte skriva mer.
Ha en trevlig helg!
Och som svar på ts fråga "Varför är det tabu med smala tjejer som vill går ner i vikt?".
Det beror på att det är lite av ett lyxproblem för en liten skara människor att vara smal och vilja gå ner i vikt. Det finns säkert en liten grupp människor som använder heroin på ett sunt och bra sätt också, men deras förmåga att hantera detta är liksom bara en förolämpning mot den stora majoriteten som är slavar under drogen. När dom berättar om sitt heroinbruk blir det bara kokett och onödigt. Förstår du varför du får sådana reaktioner när du berättar om ditt bantningsprojekt?