Gravid vecka 40 och vansinnig på min man

Självklart inte. DU är den enda i hela Sverige som får stå ut med så mycket och dessutom är gravid. 

Men herregud folk, låt henne vara. Hon har varit orimligt sur i en vecka då hon är höggravid. Kan det kanske vara så att det hör ihop med nervositet inför kommande förlossning och en gigantisk förändring i livet?

Ts, jag tycker du ska säga till din man som det är. Att du känner dig arg av ingen direkt anledning, så han inte går runt och känner sig oälskad och rädd att han gjort något fel. Men jag tycker ändå du ska försöka hålla tyst och inte vara otrevlig när han inte förtjänar det. Jag tror du kommer vara glad att han är med när det väl gäller! Lycka till, hoppas bebis kommer snart.

Ja som sagt stackars din man.

Helt underbart att fu varit glad och nöjd hela grav. När liten kommer ut och när ni är på förlossningen så kommer du få ett helt annat humör. Just nu står ni båda inför något helt nytt som väntar runt hörnet. Båda är nog lagom skitskraja inför vad som väntar. Först förlossningen sen att lära känna ett nytt litet liv. Och ni får båda en ny identitet.... föräldrar. Så va inte orolig för ditt humör och hur du känner just nu för det kommer ändras. Min sista v med min första hade jag riktig panik. Men det gick över.

Wow, vilka konstiga svar du fått, TS! Helt orimligt dessutom, du vill ha lite tips bara. Klart som fan man kan bli less på sin partner, speciellt i en omvälvande situation som en graviditetet. Och visst kan den blivande pappan få humörsvängningar osv men framför allt är det den gravida kvinnan som får det pga hormoner och förändringar i kroppen, det påverkar ju så klart ens humör.

Mitt tips är att prata med din man om hur du känner utan att anklaga honom. Jag vet att det är svårt, men det är nog det som hjälper.

Eh Jo det är BARA ts som är gravid och ska föda barn inte hennes man. Tramsigt påstående av dig haha. Dock ska ts såklart inte vara otrevlig mot sin man för det.

Skriv en lapp till dig själv (eller er båda kanske) och sätt den på typ kylskåpet eller över skötbordet "KOMMUNICERA"

Första tiden med första barnet är helt galen för de allra flesta och det är många som glömmer bort det.

Hej TS,

Tråkigt att höra!

Som gravid (har själv vart det två gånger) är sista tiden tung. Det göra ofta ont i kroppen, man är otymplig, orolig inför förlossningen och det framtida livet. Ifrågasätter sig själv och förhållandet. Detta är normalt!

Jag tolkar det som du känner en besvikelse och irritation över att din man inte mentalt är på samma plan som du. Din förväntan på honom motsvarar inte verkligheten.

Grejen är den TS att en man ALDRIG kan sätta sig in i hur det är att vara gravid. Han kanske inte riktigt greppa föräldrabite förän barnet ens kommer. Och som kvinna kan man då känna sig ensam i detta.

Du har känt din bebis i 9 månader, han har knappt lärt känna bebis alls.

I garv2 kände jag mig ensam. Jag mådde jätte illa och fick även pre-baby blues och önskade att min man hade "sett" mig mer och hur jag mådde. Och jag blev vansinnig på honom när han efter halva tiden säger "jag tänker inte ens att du är gravid, har inte riktigt fattat detta". Blev som sagt jättesur eftersom det var så otroligt tydligt för mig tills jag insåg att han omöjligen kan fatta detta och att han förbereder sig själv på ett annat sätt. Att han känner sig utanför i det hela eftersom hela upplevelsen ligger i mig.

Har inga direkta råd utom att du ska sänka dina föreställningar om hur din man ska reagera och försöka involvera honom i dina tankar. Sitta ner och prata om era funderingar, rädslor och förhoppningar. Inte stänga honom ute bara för att han inte förstår något han som man aldrig skulle begripa.

Lycka till! Det kommer bli bra! Och dina känslor är fullt normala! Att du hållit dig från att bli vansinnig på din man förän V40, DET är en bedrift.

Hej TS,

Tråkigt att höra!

Som gravid (har själv vart det två gånger) är sista tiden tung. Det göra ofta ont i kroppen, man är otymplig, orolig inför förlossningen och det framtida livet. Ifrågasätter sig själv och förhållandet. Detta är normalt!

Jag tolkar det som du känner en besvikelse och irritation över att din man inte mentalt är på samma plan som du. Din förväntan på honom motsvarar inte verkligheten.

Grejen är den TS att en man ALDRIG kan sätta sig in i hur det är att vara gravid. Han kanske inte riktigt greppa föräldrabite förän barnet ens kommer. Och som kvinna kan man då känna sig ensam i detta.

Du har känt din bebis i 9 månader, han har knappt lärt känna bebis alls.

I garv2 kände jag mig ensam. Jag mådde jätte illa och fick även pre-baby blues och önskade att min man hade "sett" mig mer och hur jag mådde. Och jag blev vansinnig på honom när han efter halva tiden säger "jag tänker inte ens att du är gravid, har inte riktigt fattat detta". Blev som sagt jättesur eftersom det var så otroligt tydligt för mig tills jag insåg att han omöjligen kan fatta detta och att han förbereder sig själv på ett annat sätt. Att han känner sig utanför i det hela eftersom hela upplevelsen ligger i mig.

Har inga direkta råd utom att du ska sänka dina föreställningar om hur din man ska reagera och försöka involvera honom i dina tankar. Sitta ner och prata om era funderingar, rädslor och förhoppningar. Inte stänga honom ute bara för att han inte förstår något han som man aldrig skulle begripa.

Lycka till! Det kommer bli bra! Och dina känslor är fullt normala! Att du hållit dig från att bli vansinnig på din man förän V40, DET är en bedrift.

Hej TS,

Tråkigt att höra!

Som gravid (har själv vart det två gånger) är sista tiden tung. Det göra ofta ont i kroppen, man är otymplig, orolig inför förlossningen och det framtida livet. Ifrågasätter sig själv och förhållandet. Detta är normalt!

Jag tolkar det som du känner en besvikelse och irritation över att din man inte mentalt är på samma plan som du. Din förväntan på honom motsvarar inte verkligheten.

Grejen är den TS att en man ALDRIG kan sätta sig in i hur det är att vara gravid. Han kanske inte riktigt greppa föräldrabite förän barnet ens kommer. Och som kvinna kan man då känna sig ensam i detta.

Du har känt din bebis i 9 månader, han har knappt lärt känna bebis alls.

I garv2 kände jag mig ensam. Jag mådde jätte illa och fick även pre-baby blues och önskade att min man hade "sett" mig mer och hur jag mådde. Och jag blev vansinnig på honom när han efter halva tiden säger "jag tänker inte ens att du är gravid, har inte riktigt fattat detta". Blev som sagt jättesur eftersom det var så otroligt tydligt för mig tills jag insåg att han omöjligen kan fatta detta och att han förbereder sig själv på ett annat sätt. Att han känner sig utanför i det hela eftersom hela upplevelsen ligger i mig.

Har inga direkta råd utom att du ska sänka dina föreställningar om hur din man ska reagera och försöka involvera honom i dina tankar. Sitta ner och prata om era funderingar, rädslor och förhoppningar. Inte stänga honom ute bara för att han inte förstår något han som man aldrig skulle begripa.

Lycka till! Det kommer bli bra! Och dina känslor är fullt normala! Att du hållit dig från att bli vansinnig på din man förän V40, DET är en bedrift.

Jag tror att oavsett hur sur och irriterad på småsaker man varit så glömmer man bort det på 2 sekunder när det verkligen blir allvar. Ni älskar ju varandra och ska få ett barn ihop. Förlossningen är ju en stor utmaning som ni ska hantera som ett lag. Då spelar småtjaffs ingen roll.

Men shit vilka bitska svar du fått! Herregud.

Att prata och berätta hur man känner är nog det bästa.ä

Jag har ingen erfarenhet men jag tror ni båda kommer glömma de sista "sura" veckorna när bebis kommit <3