Trötta dagisfröknar?

Hej!

Nej, men funderar på att göra det till veckan.

Blir bara så osäker på mig själv, att jag förstorar upp det hela. Verkar inte som någon annan "klagat".

Men det känns inte ok i maggropen.

Han har ingen ansvarspedagog... Det var det jag ville ha och bad om i början. Men här är alla ansvariga. Dock hat det blivit så att min son bäst knutit an till 1 person och gärna vill bli lämnad till just henne. Men märker att de andra försöker med att jag ska lämna till dom åxå, då är den han gillar fortfarande där men håller sig lite i bakgrunden. Det är inte kul att sätta honom i famnen på någon när han motvilligt går med på det.

Förstår tanken att det är bra att knyta an till fler, ifall någon är sjuk osv. Men kanske såhär "i början".

De har sagt "han gör skillnad han" och "hans dagmamma" (om den han gillar) när han vägrat gå till dom andra och valt henne.

Vet inte hur mycket de andra engagerar sig i honom heller, så att han så småningom kan vilja komma till dom.

Det var på större barn avdelningen de skällde på barnen så de grät.

Kaffe -

Ok, tack för du skriver.

Det är den gamla stammen här. En i pensionsålder som är "aj.aj " och som berättade för mig att min son inte lyssnar. Undrar hur många så små som är bra på det. Hon menade det kanske lite skämtsamt, men visste inte vad jag skulle svara iaf.

Dessutom har nästan alla någon krämpa, undrar hur de ska orka vintern med all av/på kländning jag.

Har rean hört suckar och sett blickarna vid påklädning.

Stort tack för era svar! Blir tårögd.. Dels för att jag låtit honom göra saker, ex gå till en famn han inte vill, trots att det känts fel i hjärtat.

Och dels för att det samtidigt känns jobbigt att byta dagis. Han vill ju dit, till barna. Kan alla namn.

Ska kanske tillägga att han haft korta dagar. Kan det vara så att de andra inte hunnit ta honom till sig?

Iaf, jag känner mig inte riktigt trygg. Inte när han är ute heller. Har sett honom bli utsatt av de äldre barnen då. Ingen såg något. Fattar ju att barnen är nyfikna, men tänker att man kan ju ha lite extra koll, såhär i början.

Jag känner mig iaf lite stärkt nu. Tack

Måndag och lämningen gick sådär.

Favoritfröken var inte tillgänglig så där var en annan personal. Hon tar upp min pojke, skämtar och säger "nu har jag dig"! Han blir alldeles stel och vill till mig igen.

Mobbar du mig du säger hon till honom då, som hon tycker skämtsamt. Och sen "du måste lära dig gå till mig åxå".

Det är som att hon tycker det är lite pinsamt att han inte vill gå till henne.

Men är det han som ska "lära sig" gå till henne? Om hon hade byggt upp ett litet förtroende hos honom hade det nog gått bättre.

Eller är det såhär? Hur är era lämningar?

Tack. Svårt. Det är ju samtidigt så att ingen är bättre än mamma eller pappa.

Så ett glatt överlämnande kanske är att hoppas på för mycket. Men det skulle ju kännas väldigt bra.

Kram

Lisasmor -

Tack för svar. Vad tråkigt att er inskolning inte heller blev som ni önskat.

Min kille är känslig och "en iakttagare".

Jag hade verkligen gjort det möjligt för oss att låta inskolningen få ta tid. Men den kändes ändå stressad. "Det kan ta längre tid, men helst 3 dagar", så kändes det.

Det är egentligen helt sjukt tycker jag.

Vad kan det sätta för spår i våra barn, som behöver mer tid. Och varför låter man det få vara så.

Bra för din dotter att du stått på dig.

Det var en lösning som kanske kan fungera här också. Om jag har möjlighet att vara hemma då den personal han fäst sig mest vid också är det förstås.

Och de går med på det.

Jag kände mig inte populär när jag hämtade idag, konstig stämning. Nästan som att det har blivit en liten maktkamp nu mellan mig och dom.

Som att "imorgon får du minsann lämna till någon av oss också".

Om du vill får du gärna förklara "uteblivet anknytningsbeteende" lite enkelt.

Kan vara bra med fakta.

Det var ganska lugnt på det sättet att inte så många var jätteledsna under inskolningen.

Det var mer så att man kände att de hade all möjlighet/tid i världen att engagera sig mer i varje barn. De andra barnen som skolades in samtidigt var "på överflytt" så de var rätt vana med det hela. Självgående.

Det var som att det inte fanns riktigt intresse att lära känna. Inga frågor om barnet, finns syskon, tycker han om bilar... Du förstår.

Det kändes...lamt.

Efterklok är lätt att vara.

Dagmamma funderade jag också på. Men tänkte att det är lite mer insyn på en förskola.

Jag kanske överreagerar ändå.

Min son är inte hysterisk och/eller jätteledsen.

Han håller i mig och vill inte frivilligt komma till de andra. Till den han knutit an lite till kan han t.o.m sträcka armarna ibland.

Det blir också tokigt när han först inte vill gå till den ena personalen och vi då väntar på att personen han gillar ska dyka upp. Eller så går vi in och söker upp henne (gillar dom inte). Då blir det ju som att jag visar att jag håller med om att det inte är roligt/bra att gå till den första utan vi väntar på den här andra.

Men det är ju så skönt att lämna honom till henne istället.

Hej igen!

Det du beskriver låter väldigt likt hur min son fungerar. Han är precis 2 år, mycket medveten om sin omgivning och väldigt verbal.

Det är ju egentligen så självklart allt detta.

Så varför ska det vara så svårt.

Vad tycker du man kan "kräva" när det gäller utemiljön? Där känner jag mig inte heller riktigt ok. Har sett honom ex bli knuffad och bli avtagen vantar av de äldre barnen osv

Utan att någon har uppmärksammat det.

Jag förstår att sådant händer, men det skulle vara skönt om någon fanns där och kunde förklara för honom varför etc.

Hej!

Jag har pratat lite med en av pedagogerna nu, hur jag uppfattat vissa saker och hur vi kan göra vid lämning osv. Det blir inte precis som jag önskar men bör funka bättre iaf.

Så hoppas att det kommer att kännas lite bättre att lämna honom hädanefter.

Stort tack för ditt engagemang/utförliga svar!

En uppdatering.

Vi lämnar nu till en och samma pedagog varje dag och det har gått bra. Han säger hejdå och vinkar till och med.

Känns väldigt skönt!

Lite fundersam på hur det kommer att gå de dagar hon inte är på plats dock.

Jag hoppas verkligen "de andra" lär känna honom också. Vet inte riktigt hur de försöker med det.

Har påtalat att han kan bli stillastående när de leker ute. Men de menar att de frågar om han vill vara med, vill han inte, då vill de såklart inte tvinga honom.

Förstår det.... Men tror han skulle tycka om det bara någon verkligen pockade och lockade lite.

De är så många personal så de har all möjlighet att engagera sig lite extra.

Annat jag fortfarande funderar på är känslan av att de är lite trötta och lessa överlag.

Att hålla i 2 åringar (även om det inte är hårt) i armen och fråga varför denna knuffat någon etc

Det känns som mycket "skäll" och "ajaj" istället för att lyfta på rumpan och vara där när det händer. Avleda, förklara, leka osv

Gillar inte heller att man berättar för mig att ett barn slagits (tvivlat på att det var med flit) med sin snuttefilt och därför inte får ha den längre. När barnet ifråga står intill.

Gillar inte heller när man istället för att bara trösta ett barn som ramlat säger "du ska ju inte springa har vi sagt". Och sen "nu räcker det" "shshsh nä nu är det bra" när barnet gråter.

Men det kanske är bara jag..