Ni män som är otrogna, varför?

Jag har varit älskarinna till en man i snart 3 år - i början visste jag inte om att han var gift. Vi har heller inte pratat om att han är upptagen. Men jag forskade fram det. Då hade jag dock redan fallit och hoppades väl på att han någonsin väljer mig. Hade illusionen om att han befinner sig i något sorts uppbrott - tänkte han berättar när han är redo. Ville inte förlora honom genom att ställa massa frågor eller krav.

Vi har träffats i skogen, på båten, på deras sommarställe, på olika hotell - jag har även varit med på olika jobbresor t.o.m till USA. Vi lever ut oss sexuellt. Gör saker hans fru antagligen aldrig skulle göra. Jag är ganska öppen och experimentera gärna

Han lever ett helt normalt perfekt liv. Perfekt fru, vänner och familj skulle aldrig tro detta om honom. Han ser otroligt oskyldigt ut. Bra jobb inom IT branschen, högre befattning, flyttade till fint radhus nyligen och 3 små barn.

Fast han har inget samvete överhuvudtaget (hans ord).

Barn nummer 3 kom under våran tid - detta fick jag fram nu i somras. Tack vare FB och efter han provocerade mig på ett väldigt grymt sätt (spritpåverkad då såklart) vi hade väldigt mycket sex under den tiden hon måste varit gravid och första tiden efter. Det fick även min värld att rasa - då han alltid sa att inga fler barn, han ogillar t.o.m bebisar

Efter det tog en annan känsla över hos mig - nämligen hämndlyst och delvis hat. Det hoppet jag hade om ett "oss" dog då. Han har lekt med mig precis som med hans fru. Hon lever i en perfekt bubbla då han redan hade andra innan mig. Tror dom har varit gifta i ca 5 år nu.

Det går aldrig att säga "inte min man" - för hans kvinna säger garanterad så. Om han älskar henne vet jag inte - kanske (även om han en gång sa att han enbart älskar barnen) Det gör han - tror han är en riktigt bra pappa.

Men hans sexuella drift är definitivt större än hennes. Han nämnde i början någon gång att "kvinnor så fort dom gifter sig och får barn bara är mamma" dom tappar det "kinkiga" lusten dom hade innan.

Även några av hans kollegor är otrogna (en ska gifta sig snart)

För min del är jag nog mest hatat här nu men jag föll för honom, allt jag fick uppleva i början, komma ut och se världen. Ha bra, hämningslöst sex. Sättet vi kan prata, skratta med varandra. Att bara vara. Men priset jag betalat har varit hög. Har accepterad många respektlösheter. (Vilket jag aldrig skulle göra hos någon annan) Hjärtat mitt föll och den lyssnar inte på mitt sunda förnuft. Han tror att ingen skulle tro mig om jag berättade något för att han är så oskyldigt och korrekt - där är han dock lite naiv tro jag. Och det retar mig enormt - hans övertygelse om att kunna "komma undan helt oskadd) Om hon skulle lämna honom? Ingen aning? Kanske - men antagligen skulle han "ångra sig djupt" köra det vanliga "hon betydde inget" "älskar bara dig" "kommer aldrig mer att hända" osv.... och hon skulle hitta en väg att leva med det. Fast han kommer aldrig vara helt trogen - periodvis kanske men inte på sikt. Kvinnor faller lätt för snygga män i kostym. Den dominanta utstrålningen.

Jag har stött på så många otrogna människor i mitt liv. Äldre, yngre - mest män dock. Vi kvinnor går in i våran mammaroll och ser inte så mycket runtom under den tiden. Vi tappar oftast den vi var innan. En man vill någonstans vara den han var innan. Söker bekräftelse. Självklart är inte alla män så - finns många underbara och trogna.

Mm, jag har 2 barn

Har tänkt den tanken. Men som sagt hämndlysten i mig har vuxit sig ganska starkt det sista halvåret. Jag tror jag skulle kunna gilla tanken att förstöra lite för honom. Jag har ju den makten att ta ifrån honom precis allt - och den vetskapen har varit en tröst i vissa stunder jag inte mått så bra eller han varit respektlös. Och just att han är så säker på att inget kan hända honom.

Tror det beror lite på situationen. I början visste jag inte om det. Han har efter snart 3 år inte ens nämnd frun en endaste gång. Ringen tar han av. Pratar om "barnvakt" när vi ska ses.

Sen har jag ju accepterad det, men mitt problem, det som jag har svårt för är respektlösheten. Att han sårar med flit ibland. Det kan göra den snällaste människan till något man inte vill vara kanske.

Ja, och der gör mig så arg. Ska han verkligen få göra så? skulle han varit ärligt från början eller berättat för mig om barn nummer 3 så hade jag inte låst mig så känslomässigt. Han har ju medvetet även lekt med mina känslor så nu borde jag egentligen leka tillbaka för en gångs skull.

Men så är man någonstans fortfarande "för snäll" tro jag.

Eller dum - det har jag nog också varit till en stor del.