Ni män som är otrogna, varför?

Ur rent sexuellt perspektiv är det är till stor del en social konstruktion att otrohet är något dåligt. Det är en direkt konsekvens av den andra sociala konstruktionen monogami som lär oss att i bara bör vara kroppsligt intima med en människa åt gången. Detta eftersom det ju förr kunnat leda till graviditeter och sjukdomar.

Men nu när vi har skydd så luckras den sexuella moralen upp. Att vi vi vill bygga en långvarig relation med någon betyder inte att vi vill vara sexuellt exklusiva längre. Alla progressivt lagda känner såhär, mer traditionellt lagda kan inte hänga med i utvecklingen och ser fortfarande det som en risk att bli övergiven om partnern är intim med någon annan.

Otrohet som moralisk fråga vas gäller lögner och svek är dock något helt annat men om våra känsloliv kunde utvecklas lite utefter förutsättningarna beskrivna ovan skulle folk ljuga mindre. Det ser vi ju i explosionen av par som lever i öppna/polygama relationer.

Så är det även i min bekantskapskrets. Det är kvinnorna som hoppar ut ur ett förhållande genom att vara otrogen. Killarna är mer reko.

Enligt min högst personliga åsikt, ( baserad på att även jag blivit bedragen på ett jävligt osmakligt sätt) beror detta till stor del på att:

Kvinnor har såklart mycket lättare att skaffa sex!
Kvinnor i ett förhållande som utvecklats så att de blivit alltför dominanta tappar respekten för sin man.
Kvinnor är och kommer alltid att vara svaga för smicker.

Ponera här en kvinna, runt 35 år som lever i ett shysst förhållande. De har varit tillsammans i flera år och lever ett bra hyggligt Svenssonliv med vardagliga bestyr och en vecka på nån semesterort en gång om år.
De hjälps åt hemma och har gemensam ekonomi och ingen saknar egentligen ingenting. Kvinnan i förhållandet är den dominanta som har koll på det mesta hemma och koll på ungarnas tider i skolan osv. Mannen i förhållandet har inget emot att kvinnan tar de flesta besluten. Han hänger liksom med och tankar mest bilen och handlar det kvinnan planerat de ska äta denna vecka..
Så tror jag de flesta förhållanden ser ut, och, det är något de valt själva.

sen händer nåt!
En man (eller kvinna) visar intresse av nån anledning till kvinnan på en AW eller på jobbet eller whatever!
Kvinnan blir smickrad!!! Det är spännande!
Plötsligt blir mannen hemma tråkig, lat, hopplös! Tar inga beslut och är aldrig spontan . Kvinnan börjar undra.. Den andra är spännande och så artig och bjuder alltid på lunch! De "råkar" på varandra mer och mer.
Mannen hemma får fler och fler fel. Varför gör han inte så och så? Han är trög!
Fattar han inte att jag också måste få leva lite? Jag var faktiskt hemma med två barn och hade det största ansvaret. Förtjänar inte jag också lite frihet?

Kvinnan och den nya börjar helt plötsligt att ha sex med varandra! Det bara hände!! Mannen hemma får dock inte veta något.. Kvinnan vill ha roligt ett tag till innan hon bestämmer sig. Hennes tråkige man hemma fattar ändå ingenting.

Kvinnan blir påkommen. Mannen blir galen av ilska och sorg och vill lämna.
Kvinnan ångrar sig! Hennes man är helt plötsligt inte trög och hopplös. Han är mannen i hennes liv..

80% kvinnor.
20% män.

Mm, jag har 2 barn

Har tänkt den tanken. Men som sagt hämndlysten i mig har vuxit sig ganska starkt det sista halvåret. Jag tror jag skulle kunna gilla tanken att förstöra lite för honom. Jag har ju den makten att ta ifrån honom precis allt - och den vetskapen har varit en tröst i vissa stunder jag inte mått så bra eller han varit respektlös. Och just att han är så säker på att inget kan hända honom.

Tror det beror lite på situationen. I början visste jag inte om det. Han har efter snart 3 år inte ens nämnd frun en endaste gång. Ringen tar han av. Pratar om "barnvakt" när vi ska ses.

Sen har jag ju accepterad det, men mitt problem, det som jag har svårt för är respektlösheten. Att han sårar med flit ibland. Det kan göra den snällaste människan till något man inte vill vara kanske.

Jag hatar otrohet. Men jag tror ändå att människor oavsett kön kan vara otrogna och samtidigt älska sin partner. Förklaringen till att vi är otrogna är väl egentligen ganska enkel. Vi är människor med känslor, behov och så vidare. Vissa är duktigare på att hantera dessa instinkter andra är sämre. Jag jämför det lite med att ta en cigarett eller äta godis, det blir någon slags belöning som är svår att motstå. Sen när belöningen är borta så kommer ångesten.

Det finns bra män. Jag är en av dem, jag har stor respekt för kvinnor och skulle aldrig bedra den kvinnan jag älskar mest, nämligen min sambo.

Om du har svårt att lita på män så prata med folk. Behöver inte vara en psykolog. Pratade med manliga kollegor på jobbet i vardagen (om du känner några) och försök få en lite mer positiv syn. Jag hoppas du hittar en man som behandlar dig med respekt. Dom finns.