Mår nästan ännu sämre efter separationen...

Åh.. Följer här om nån svarar. Är i den sitsen som du varit men aldrig kommit så långt som separation även om det varit sjukt nära. Kollat på lägenheter osv. Förstår att känslan av skuldkänslor är tung som fan.. Har det redan nu trots att det inte är super aktuellt med skilsmässa. Är livrädd för allt int omkring, hur omgivningen reagerar osv. Du behöver bearbeta det du går igenom och inse att du måste få lov att må bra och inte leva på nån annans villkor.

Men känns det som du ångrar dig? Saknar du familjelivet och gemenskapen? Saknar du honom? Egentligen?

Styrkekramar till dig!

Inte konstigt att du mår dåligt och är trött. Du har ensam kämpat länge med att få familjen att fungera, nu tar ansträngningen ut sin rätt. Det kommer att bli bättre med tiden.
Det är han dom bär skulden till separationen, du hade länge försökt få honom att dra sitt strå till stacken. Till slut orkade du inte längre.
Vilka är alla dessa omrkring dig som du gjort olyckliga? Mannen räknas inte, han är sin egen olyckas smed. Vänner och släktingar var väl inte heller hemma hos er och drog vardagslasset (inte deras jobb heller)? Har ni barn är det förstås jobbigt, men en förälder kan inte ta allt ansvar.

Hur konstigt det än låter, så älskar jag min man mer än någonsin och hatar att göra honom olycklig. Men min kärlek har blivit vänskap och medkänsla. Min plan var att fortsätta bygga relationen på vänskap, men till slut kändes det bara fel och kvävande att inte kunna ge tillbaka den passion som min man hade (har). Jag kände mig mer och mer pressad/stressad och spelade till slut en roll där jag inte var mig själv. 

Nu saknar jag mitt hem, våra möbler/saker och ordning för barnen (svårt att bo varannan vecka och hålla ordning på gympakläder, cyklar, jackor, etc). Dessutom skäms jag enormt för mitt "svek" och "misslyckande" och undviker därför att träffa andra människor. Har inte ens berättat på min arbetsplats att vi separerat....

Samtidigt är det en enorm lättnad att kunna känna mig avslappnad hemma, utan att behöva svara på frågan om jag älskar eller inte älskar. Jag kan välja TV-kanal och jag kan gå och lägga mig / gå upp när jag vill utan sura miner.

I min drömvärld vill jag gärna ha honom som vän - för han är min bästa vän. Men jag förstår att det är väldigt få som lyckas vara vänner när det bara är en som vill bryta

Men min hjärna brottas hela tiden kring om jag gjort rätt eller inte. Jag känner mig som ett rådjur i strålkastarna på en bil. Panikslagen, blottad och ingen aning om åt vilket håll jag skall springa....

Hoppas du Anonym kan hitta rätt i djungeln av tankar! Man kanske måste acceptera att det inte finns något rätt eller fel. Bara olika vägar som ger olika konsekvenser. Både bra och dåliga....

Är du säker på att du inte har någon typ av depression? Kanske läge kontakta vårdcentral och kurator?

Om han har vaknat upp så kan ni kanske hitta tillbaka till varandra om något halvår. Hitta en ny balans i förhållandet. Mitt råd är att vara mycket tydliga med varandra vad för regler som gäller under denna separationstid. För den ena kan tycka lite sex inte är någon fara medan den andre ser det som otrohet. Allt är ok bara båda är överens.

Fattar inte riktigt varför du har skuldkänslor, om det är han som har gjort fel. Utgår från att du talat med honom vad som varit fel under alla år, eller om du är en sån som bara tigit o lidit o sen helt plötsligt från ingenstans vill skiljas? 

Säger som ovanstående, sök hjälp om du mår dåligt. Låter som du har nån slags ohälsa med dessa skuldkänslor o ser allting svart. Finns antidepressiva! O om du ändå skulle komma fram till att det är värt att fortsätta med honom, så tror jag ni måste gå i parsamtal.

det har gått väldigt kort tid. det är inte alls unika känslor du upplever. 

Till "jo" - Jag försökte verkligen långt tillbaka i tiden att förklara vad jag inte tyckte fungerade och hur jag skulle vilja ha det. Tyvärr var responsen då väldigt låg och jag gav sakta men säkert upp. Så åren innan separationen har jag tyvärr inte signalerat på nog tydligt sätt. (Kanske därför jag har så dåligt samvete.) Vi är extremt olika (vilket gör att kompromisser och samförstånd varit svårt) och har svårt att prata om svåra saker (båda två). 

Till "Lotta" - Har varit på terapi under själva "beslutsfasen" (ett par år). Depression är konstaterad, men jag vill inte medicinera (eftersom jag har en så tydlig bild över varför jag mår dåligt, och tabletter tar inte bort själva problemet).

Till "f" - Jag förstår att det har gått för kort tid för att dra några längre slutsatser. Men det är skönt att ventilera svåra känslor som man inte riktigt vet var man skall göra av Känns som att det finns en gräns för hur mycket man kan belasta vänner och mina föräldrar förstår inte alls varför man lämnar ett förhållande om det inte är våld inblandat eller andra extrema saker....

Det är våld mot en själv om man tvingar sig till exempelvis sex med någon man inte har någon sexuell dragning till. En vän.. Man blir känslomässigt urholkad till slut.

Tror det är väldigt svårt att hitta tillbaka till älskande igen om man gått över till vän-stadiet.

Jag älskade mitt barns pappa som en bror i slutet. Det var inte rätt varken mot honom eller mig att fortsätta så.

Jag förstår att det kan kännas jobbigt och tungt. Men bättre lämna innan man börjar hata.

Hej

Förstår att det är jobbigt.

Jag är ingen expert alls men jag tycker nog du ska prata med ditt ex, även om ni inte kunde prata förut så säger du att han utvecklats, och det har du också gjort av att skilja dig. När ni båda har kommit underfund med saker så kan ni säkert prata med varandra på ett sätt ni inte kunnat tidigare. Det kommer kanske inte ändra nåt för dig, eller så gör det? Det finns saker som gör nåt med människor, vissa är dåliga på att se saker tidigt och män är nog väldigt trångsynta har jag förstått.

Jag tycker kommunikation är viktigt tex, det förstod jag inte heller förut men man lär så länge man lever, ni kanske hittar tillbaka eller så blir ni bara bra vänner. Har ni barn så är båda en bonus för dom.

Nu är jag hemma och har lite mer tid än på bussen att svara.

Jag och min fru skildes för över 1år sedan. Känns lite som er situation även om alla är unika.

Jag hade heller inte förstått vilka problem hon kände, jag tyckte inte och tycker fortfarande inte hon var tillräckligt tydlig, men så hade vi båda lite problem med kommunikation vilket vi båda blivit väldigt mycket bättre på nu.

Men om hon hade känt som dig och kanske då tvekat om hon gjort rätt så hade jag önskat att hon pratat med mig. För är familjen väldigt viktig och det är den fortfarande då vi har två barn ihop, jag skulle varit öppen för att prata med henne. Och går det fortfarande inte så kanske parterapi kan hjälpa er.

Jag har klarat mig bra ändå, men eftersom ingen av oss träffat någon ny än så håller jag henne kär, det har gått lång tid men skulle hon tveka nu så skulle jag nog vara öppen för idéen, inte ta henne tillbaka bara men att vi pratar som om vi dejtade i början av ett förhållande, har vi ändrats till något positivt?

Det finns en kille som skrivit en bok jag inte läst än, Tomas Gunnarsson, där han säger att hjärnan är formbar, att man kan lära sig älska någon igen. Många kvinnor är på hans föreläsningar och han verkar vettig nör han pratar kärlek. Bara ett tips.

Lycka till