Mår nästan ännu sämre efter separationen...

Hur konstigt det än låter, så älskar jag min man mer än någonsin och hatar att göra honom olycklig. Men min kärlek har blivit vänskap och medkänsla. Min plan var att fortsätta bygga relationen på vänskap, men till slut kändes det bara fel och kvävande att inte kunna ge tillbaka den passion som min man hade (har). Jag kände mig mer och mer pressad/stressad och spelade till slut en roll där jag inte var mig själv. 

Nu saknar jag mitt hem, våra möbler/saker och ordning för barnen (svårt att bo varannan vecka och hålla ordning på gympakläder, cyklar, jackor, etc). Dessutom skäms jag enormt för mitt "svek" och "misslyckande" och undviker därför att träffa andra människor. Har inte ens berättat på min arbetsplats att vi separerat....

Samtidigt är det en enorm lättnad att kunna känna mig avslappnad hemma, utan att behöva svara på frågan om jag älskar eller inte älskar. Jag kan välja TV-kanal och jag kan gå och lägga mig / gå upp när jag vill utan sura miner.

I min drömvärld vill jag gärna ha honom som vän - för han är min bästa vän. Men jag förstår att det är väldigt få som lyckas vara vänner när det bara är en som vill bryta

Men min hjärna brottas hela tiden kring om jag gjort rätt eller inte. Jag känner mig som ett rådjur i strålkastarna på en bil. Panikslagen, blottad och ingen aning om åt vilket håll jag skall springa....

Hoppas du Anonym kan hitta rätt i djungeln av tankar! Man kanske måste acceptera att det inte finns något rätt eller fel. Bara olika vägar som ger olika konsekvenser. Både bra och dåliga....

Till "jo" - Jag försökte verkligen långt tillbaka i tiden att förklara vad jag inte tyckte fungerade och hur jag skulle vilja ha det. Tyvärr var responsen då väldigt låg och jag gav sakta men säkert upp. Så åren innan separationen har jag tyvärr inte signalerat på nog tydligt sätt. (Kanske därför jag har så dåligt samvete.) Vi är extremt olika (vilket gör att kompromisser och samförstånd varit svårt) och har svårt att prata om svåra saker (båda två). 

Till "Lotta" - Har varit på terapi under själva "beslutsfasen" (ett par år). Depression är konstaterad, men jag vill inte medicinera (eftersom jag har en så tydlig bild över varför jag mår dåligt, och tabletter tar inte bort själva problemet).

Till "f" - Jag förstår att det har gått för kort tid för att dra några längre slutsatser. Men det är skönt att ventilera svåra känslor som man inte riktigt vet var man skall göra av Känns som att det finns en gräns för hur mycket man kan belasta vänner och mina föräldrar förstår inte alls varför man lämnar ett förhållande om det inte är våld inblandat eller andra extrema saker....

Blir rörd av att du frågar!

Tyvärr är inte statusen på något sätt bättre idag än vad den var för ett halvår sedan. Mår jättedåligt och har en livskris delux. (Vill dock understryka att depression och livskris kom efter relationsproblemen - så det är inte "roten till det onda". ) Det är så hemskt att göra någon annan så illa, och att indirekt säga "du duger inte". Fastän man samtidigt tycker att personen är jättebra på massor av sätt. Känner att mina tankar snurrar konstant och jag börjar tappa greppet om vem jag är och vad jag känner. Är rädd att jag skall göra misstag på jobbet p.g.a det kaos som är i hjärnan.

Så slutsatsen är att mitt liv är fruktansvärt och jag ser ingen ljusning. Jag vill inte längre prata med vänner och familj om mitt mående, eftersom de A) blir oroliga B) jag är rädd att de snart ser mig som en tråkig belastning istället för som vän.

Jag har provat privat terapi innan separationen, men det hjälpte inte (kanske gick för sällan, men det är så jäkla dyrt). Hjälp genom landstinget har jag inte orkat ta tag i. Gissar att man ringer till vårdcentralen, och där vet alla vem jag är. Orkar bara inte blotta min misär.......

Hoppas dock att inte mitt negativa svar hindrar dig från att känna vad som är rätt för dig. Jag tror att nyckeln till allt är att prata, prata och prata! Vågar man lyfta upp det svåra så kan man också komma till beslut. (Vilket är mitt problem - är så rädd för starka känslor och att såra att jag inte vågar ta upp jobbiga saker.) 

Skriv gärna några rader om hur du har det och hur du tänker. Kanske kan vi hjälpa varandra genom att sätta ord på det som snurrar i skallen.....

Oj vad jobbigt du har det! Hoppas att det dyker upp en lägenhet så att du kan fullfölja innan du kraschar helt. Att inte orka/kunna jobba blir extra belastning eftersom du missar sociala kontakter, vardag och även ekonomi. Just att komma till beslut är ofta det svåraste, så viktigt att hinner agera innan yttre faktorer påverkar dig och får dig att vackla (av fel anledningar).

Själv mår jag också riktigt dåligt. Hela separationen är som ett öppet sår som vi ständigt petar i. Inga beslut och inga avslut. Min skuld över att min man mår dåligt kommer ta död på mig. 

Mina föräldrar har accepterat situationen (och skuldbelägger inte). Men särskilt mamma är så olycklig och jag orkar knappt inte prata med henne längre. Känns som hennes liv också är förstört. 

Skuld, skuld, skuld. 

Skulle jag vetat detta hade jag aldrig ens sagt att jag inte var lycklig. Mitt försök att skapa ett liv som jag trivs med har gått åt skogen och resulterat i att alla är olyckliga.... 

Jag hoppas att du är starkare än mig och att din man klarar att skapa sig ett eget liv! Tack för att du tänkte på mig <3