När kärlek inte räcker...
Jag har alltid trott att kärlek är det enda som krävs för att få en relation att fungera, att älskar man varandra så går allt att lösa. Inser nu att det inte är så.
Jag och min kille har så olika behov, av praktiska skäl så ses vi fem dagar varannan vecka, och ett liv tillsammans på heltid ligger ganska långt in i framtiden dessvärre.
Jag; en person som behöver känna mig älskad och saknad när vi inte ses den övriga tiden. För mig räcker det inte att jag bör förstå att jag är saknad och älskad. Jag behöver mer.
Han; en person som resonerar "jag har ju sagt att jag älskar dig en gång, säger till om läget förändras."
Jag har verkligen försökt kompromissa, jag gör det varje dag. Han däremot är helt kompromisslös och menar att "han är som han är" och han är inte en person som strör ömhetsbetygelser runt sig. Jag ska bara veta hur han känner för han har ju sagt det en gång. Kort och gott.
Detta gör att jag tappar känslor, min relationsfabrik som innehåller avdelningar kärlek, empati, ömhet, glädje, lust, känslor osv får grus i maskinerna och de olika avdelningarna går långsammare och långsammare. 10 dagar i sträck, är det så. 5 dagar i sträck är det bra för då är vi tillsammans och närheten är på ett annat sätt.
Han kommer aldrig ändra sig, han är som han är och jag tror i ärlighetens namn han inte riktigt har förmågan, han tycker det blir kladdigt och kletigt och slänga ömhetsbetygelser omkring sig. Och jag, jag kommer tappa mina känslor för jag kommer känna mig osedd. Vi har redan pratat om detta massor av gånger, och det slutar alltid på samma sätt...varför jag har behov av yttre bekräftelse och hur jag behöver jobba med det. Men att diskutera varför han har svårt att beskriva sina känslor, det "får" jag inte göra. Men, jag håller på att bli lite bitter, sur och irriterad, har inte alls lust att åka till honom på fredag som planerat. Och samtidigt, att ställa ultimatum funkar inte på honom och är inte ett sätt jag vill hantera saker heller.
Så innan vi blir bittra...så måste jag göra slut. Ser liksom ingen annan utväg.
Jag dras till de känslomässigt handikappade männen som getingar till socker.
