Tics?

Hej!

Jag har själv levt med tics så länge jag kan minnas, är idag 27år. Det jobbigaste jag kommer ihåg var alla kommentarer varje gång det bröt ut vilket var tiotals gånger varje dag. Jag tror allt började i mellanstadiet då kroppen kom i fokus i takt med serier på tv, musikvideor osv. Eftersom jag var tjock och blev ofta påmind av andra mynnade stressen ut tics och sängvätning. Det har varit gapa stort, sträcka på nacken, harkla, blinka hårt, lyft överläppen mot näsan, hårt nickande. Det värsta du kan göra är att säga sluta eller härma ticset det skapar bara mer stress, glöm bup. Försök ta reda på varför, ofta pga stress och ignorera ticsen. I mitt fall blir det bättre när jag koncentrerar mig på sånt jag brinner för så låt barnet prova det den vill, har blivit mycket olika sporter och aktiviteter för min del. Det viktigaste är att barnet får bygga självfötroende i sin egen takt, tro mig, tics är inget man är stolt över, stå på dig för barnet och skäms inte! Om mina föräldrar hade gjort det jag rekomenderar hade det sparat mig mycket lidande. Önskar er allt gott och lycks till

Glömde skriva att det är nog att vackert acceptera det faktum att tics nästan aldrig går över. Det kommer och går och byter form, skulle det gå över helt är det stor bonus. Med tiden lär man sig kontrollera tics med det finns alltid där.

Mvh