Det där med donation...

Om min syster hade bett mig. Annars inte.

Alltså egentligen är det inte så jättefarligt att donera ägg. Det är verkligen inte tortyr.

Fast nu är jag lite partisk i frågan och är ganska färgad av mina erfarenheter "på andra sidan".

Jag har använt mig av ivf, så jag har ju gått igenom samma process. Men då har jag ju liksom fått någonting ut från det. Till skillnad från en donator som inte ut samma, utan "bara" en eloge för att hon hjälper till. Det jobbiga, vad jag tyckte i alla fall, är det psykiska. Oron och ångesten liksom, det har man ju inte alls när man donerar. Och det är ju inte som att man får donera ägg varje månad heller.

Skulle jag kunna så skulle jag absolut donera ägg. Just för att jag vet hur olidlig sorgen över barnlöshet kan vara. Men för mig är det omöjligt, och det är nog just därför som jag också skulle kunna tänka mig att gå igenom den processen för någon annan. Surrogat däremot, det skulle jag definitivt inte kunna tänka mig att vara.

Själva äggplocket känns ju, det går inte att förneka, men för mig gjorde det inte fruktansvärt ont. Typ mensvärk och helt klart genomlevbart.

Tror också att det är väldigt individuellt det där, typ om man levt med starka menssmärtor tidigare, hur smärttålig man är överhuvudtaget och framförallt vad man förväntar sig. Förväntar man sig ingen smärta alls så kommer man bli ganska chockad kan jag tro och förväntar man sig massor med smärta kan man bli glatt överraskad.

Typ lite som att föda barn

Sedan tror jag också att man hör mer skräckhistorier på nätet eftersom de är mer benägna att prata om den upplevelsen.

Jag är frisk och hade lätt att bli gravid. Jag hade kunnat tänka mig att donera och är inte rädd för processen men skulle inte göra det pga de svenska reglerna om att man måste godkänna att bli kontaktad av eventuella barn - om jag skulle donera skulle det vara för att hjälpa andra så att DE kunde få barn, inte för att jag skulle få genetiska band till fler barn. Nu är det ju långt ifrån alla barn som faktiskt söker upp donatorn, men jag tänker på hur det skulle vara för det barn jag redan har om något annat barn helt plötsligt vill ha kontakt? Hur skulle mitt då nyligen vuxna barn reagera på det och borde man ha berättat för länge sedan att man donerat ägg och att det KAN komma någon - ett genetiskt halvsyskon - och vilja ha kontakt?

Jag förstår mycket väl varför de svenska reglerna finns ur ett barnperspektiv men jag tror definitivt att man hade fått fler donatorer om man inte krävde att eventuella barn skulle kunna kontakta.

Men jag tycker samtidigt det är svårt för jag hade ju själv i så fall velat veta huruvida min donation resulterade i några barn eller inte, så att jag skulle veta OM risken ens fanns att någon skulle kontakta mig.

Nej utomlands blir för mycket meck med att ta ledigt från jobbet etc. Jag bor i en universitetsstad så om jag hade velat hade jag gjort det på fettilitetscentrum här.

Klart det spelar roll - OM jag hade valt att donera i Sverige trots de svenska reglerna hade jag ju velat veta om det ledde till barn eller ej. Om inte så behöver jag ju inte ens fundera på om någon kan komma att kontakta mig om 18 år.