*Långt* Hur resonerar Tingsrätten?

TS, ditt barn är ganska stort. Har du pratat med barnet enskilt och förklarat att du älskar h*n och att när pappa säger sådana där saker så hoppas du att barnet förstår att det inte har med dig att göra? Att det inte kan påverka dina känslor för barnet osv. Det kan man säga utan att det ska låta som skitsnack om pappan. Så pass gamla barn förstår mer än man tror. 

Det jag menar är att fortsätt odla din relation till ditt barn och visa hur oviktigt pappans beteende är (alltså inför barnet). Visa barnet att pappans ord inte påverkar dig (även om de gör det). 

Märkligt att ingen verkar förstå att barnet far illa av hur pappan agerar...

Och vissa saker som det här med att sluta kalla en förälder för mamma eller pappa finns det domar på som visar att rätten tar det högst allvarligt om det är en del av att försöka sätta dem andra föräldern utanför. Ville mest visa ett exempel här.

Det verkar som att ingen här har kunskap utan skjuter från höften.

Tack för ett svar som faktiskt verkar ha för avsikt att hjälpa. Problemet är att situationen påverkar både barnet och mig. Barnet blir ledset och jag känner att inte jag kan vara mig själv i föräldraskapet längre. Till exempel tror jag att alla föräldrar någon gång blir stressade eller lite irriterade. Det kan jag inte bli för då vänds det mot mig när barnet varit hos pappan.

Sist var det till och med så att barnet på väg till pappan talade om för mig vilken toppenhelg hen tyckte att vi haft. När jag hämtade barnet var hen ledsen och arg för att jag hade varit lite stressad innan vi skulle iväg till ett kalas den helgen... Klart att jag blir ledsen, barnet märker det och det blir en ond cirkel. I en perfekt värld vore jag en perfekt förälder men jag blir påverkad och det i sin tur påverkar min och barnets relation.

Det man ser mest när man läser det du skriver är ett barn som far illa av att du vägrar låta pappan ha mer tid med barnet. Att barnet blir ledsen av att lämna pappan kan mycket bäl bero på att de får alldeles för lite tid tillsammans.

Du måste lära dig att skilja på dina känslor och barnets rättigheter.

Jag skulle vilja se en sån dom som du påstår finns. Länka gärna!

Saken är den att han är en vuxen man som inte behöver dalta dig eller förklara för ett föratåndshandikappat barn vem du är genom smeknamn och liknelser eller de få ord som barnet förstår. Han kallar dig för N inför barnet. På vilket sätt tar barnet skada av det menar du?

Inte för att vara elak men om det här är vad du har att komma med i domstol, som argument för att begränsa umgänge, så är du körd.

På vilket sätt far barnet illa? Symptom? Vem kan intyga det?

Faktum är att jag trodde som du tidigare och har lagt fram förslag på utökat umgänge. Men barnet har själv börjat beskriva hur ledsen hen blir när pappa säger hejdå när hen ska till mig och berättar också att pappa säger hejdå på ett helt annat sätt de tillfällen som pappan lämnar på skolan. Fast det är lika långt till nästa träff med barnet osv. Barnet blir ledset för att pappan beter sig som att det är synd om barnet som ska åka till mamman, dvs mig. Barnet blir inte ledset vid lämning på skolan när jag ska hämta.

Exempel på dom. Även i vårt fall har pappan undvikit mig och barnet då vi träffats på offentlig plats. www.dagensjuridik.se/2014/01/hovratt-ger-pappa-ensam-vardnad-om-dotter-efter-atta-ar-mamman-har-saboterat-umganget

På vilket sätt barnet far illa? Barnet är ledset, säger olika saker till mig och pappan om samma saker vilket hen berättar själv. För hen vill inte att pappa ska bli sur. Säger hen samma till pappa? Mycket möjligt. Men bra är det verkligen inte.

Du verkar vara oerhört känslosam och ovillig att avceptera att du inte är felfri. So what att barnet upptäckte att du var stressad?? Varför accepterar du att barnet utpressar dig känslomässigt över din fullkomligt naturliga reaktion? Det är bara att förklara för barnet att det händer att saker kör ihop sig och att man blir stressad. Det är inget personligt mot någon. För du tar väl inte ut stressen och irritationen på barnet ge om att vara arg och irriterad på hen?

Hir kan du jämföra pappans val att kalla dig vid namn med en mamma som undanhållit papan för barnet i 6.5 år och som låtit barnet förstå att pappan är farlig samt försökt vägra pappan all insyn i barnets liv??? Seriöst?? Det finns inget som du har berättat som ens liknar det där fallet ens med bästa vilja att tolka allt till fin fördwl!

Du tillför just nu inget till tråden. Du kommer inte med några exempel på egen erfarenhet, inte heller med exempel på domar. Du verkar mest tycka en massa. Vad har du för kunskap eller erfarenhet egentligen?