Missnöjd med etablissemanget? Förklara varför!

Från mitt perspektiv handlar det om att politikerna sviker de väljare de säger sig arbeta för, och att klyftorna och utanförskapet växer utan att politiken kan visa en strategi för hur man ska lösa situationen.

Ett bevis för att min teori stämmer anser jag det vara när partierna lockar helt andra väljare än de man borde företräda utifrån partiprogrammet. Ex. så är miljöpartiets väljare i stor utsträckning boende i större städer, akademiker och höginkomsttagare. Medan de väljargrupper som är närmast berörda av deras politik i praktiken, landsbygdsboende, anställda inom transport-, råvaru- och livsmedels-branchen, väljer att rösta på andra partier. Samma ska när det gäller vänstern, som tappat sina kärnväljare bland låginkomsttagare i offentlig verksamhet och industri till SD, och i stället lockar högutbildade unga i städerna.
Det ger en politik med "von oben" perspektiv - "Även om du inte ser eller förstår det, så vet vi vad som är bäst för dig.". Vilket i sin tur leder till att klyftorna i samhället ökar ytterligare. En ond spiral, som inte är lätt att bryta. Kräver en ärlig politik, och en ärlig vilja från politikerna att försöka förstå sina väljares vardag och våga ta obekväma beslut. 

Tvärt om har istället politiken blivit allt mer ytligt populistisk. Avståndet från att lyckas till att misslyckas är väldigt kort, medias ytliga analyser och sociala medier begränsar politikens handlingsutrymme, och gör det svårt att avvika från det väntade. 

Därav väljarnas önskemål om allt mer extrema partier och politiker. Man vill se någon som ärligt och öppet står för förändring, oavsett vad förändringen består av. Det viktiga är att någon vågar sticka ut. Naturligtvis finns förhoppningar om att de mer extrema partierna ska lyckas med något som de etablerade inte gör, men bara det att de vågar och kan profilera sig på ett sätt som för dem närmare väljarnas vardag, gör att de vinner förtroende, oberoende av partiprogrammens innehåll.

Parallellerna till 30-talet är skrämmande tydliga....

Ja, och i det lilla perspektivet då, min helt egna motivering:

Jag är en kvinnlig akademiker som bor i glesbygden. Har invandrarbakgrund, och är gift med en man som är låginkomsttagare. Jag är politiskt intresserad, både lokalt och nationellt, men kommer inte ihåg när jag senast kunde glädjas över ett politiskt beslut.

Känns som om inga beslut är riktade till mig eller för att underlätta min vardag. Infrastruktur, vård och samhällsservice monteras ner, mina barn ges inte lika förutsättningar som barn i städerna och mina arbetsgivare ges inte lika villkor som företag i städerna och i andra länder. De fördelar som skulle kunna uppväga nackdelarna blir ständigt kring och  ned- skurna, och mitt liv blir mer och mer styrt av människor jag inte har förtroende för.

Jag är utbildad inom miljöteknik, och jobbar med miljöfrågor inom flera olika branscher, och utifrån min fackkunskap kan jag se lögnerna och felaktigheterna som är grunden i många delar av den klimat- och miljö- debatt som drivs av politiker och media. Debatten saknar helhetsperspektiv och kunskap, och med minsta källkritik kan man se hur stort inflytande även små lobbygrupper/intresseföreningar kan ha.

Hur ska man kunna ha förtroende för samhället med de här erfarenheterna? Antar att det situationen är liknande för boende i förorter, eller för akademiker inom andra fack-områden.

Politiken och media skapar sina egna sanningar, allt för ofta utifrån intresseorganisationer och lobbyisters argument, som sällan är tillräckligt breda för att hålla ihop samhället, eller tillräckligt teoretiskt förankrade för att hålla för närmare granskning. Det ger grogrund för misstro hos många människor i många olika situationer.