Flyr när hon kommer nära

Nej jag fungerar inte på liknande sätt, men tycker iaf du ska söka terapi.

Det är påfallande ofta som vanlig skitstövelbeteende påstås bero på "närhetsproblematik". Ibland är det dock svårt ointressant vad en del beteenden beror på, det intressanta är endast hur man får dem att upphöra och i ditt fall tycker jag verkligen att du ska sitta på händerna när du plötsligt får en ingivelse att kontakta henne igen för lite smörjning av din självkänsla.

TS:

VILL du ändra dig? Vill du komma över din närhetsfobi? I så fall tycker jag att du ska gå i terapi. Du kan också läsa boken Hemligheten - från ögonkast till varaktig relation, den kanske kan hjälpa dig.

Med den här tjejen: du utnyttjar tyvärr henne. Du gör det inte för att du är "ond" men du kan inte ge henne det hon vill ha och förtjänar men hon har känslor för dig och fortsätter hoppas. Släpp henne.

Jag har betett mig på liknande sätt. Det visade sig när jag träffade rätt person att jag inte längre hade några problem med närhet. Jag ville inte längre fly. Vi är gifta sedan snart 5 år.

Jag tror inte hon är rätt för dig. Släpp henne. Du kommer märka när du VILL vara med någon.

Jag har läst boken Hemligheten och jag kan verkligen känna igen mig i otrygg-undvikande och i de exemplen som tas upp där. Jag har dock aldrig tänkt på att mitt beteende kan framstå som skitstövelaktigt....Hon har faktiskt sagt vid ett tillfälle att hon ibland känner sig utnyttjad och vilseledd och att jag är som två olika personer. Jag vill gärna ha kontroll och helst ha ett slags överläge, att det ska vara på mina villkor. Jag har ju känslor för henne men kanske inte så mycket som hon känner för mig. För att jag trycker undan, stänger av, tar ut förlusten i förskott, förnekar.. När jag är med henne vill jag inte att hon ska åka hem för det känns bara så himla.....bra. Vill bara stanna kvar där, att hon ska stanna. Men jag säger det inte...
Fan jag är fucked up, måste göra nått åt detta.

Det skulle lika gärna kunnat varit jag som skrivit TS.

Vet precis hur det där är, och får man inte bekräftelser så sjunker självkänslan igen. Jag sa till alla som kom mig nära "jag är fucked up" så att dom inte skulle ha så höga förhoppningar på mig.

Tills nyligen....

För ett halvår sedan träffade jag en person som jag känt halva mitt liv, men inte haft kontakt med på snart 10år. Han vet vem jag är, är förstående och har tålamod att stötta. Nu är första gången jag märker att jag ändrar inställning och vågar släppa någon nära inpå, för jag märker att han fortsätter att ha förståelse - den tar liksom inte slut. Alla andra har haft förståelse i en begränsad tid.

Han tillåter att saker sker på mina villkor, han bekräftar ständigt på ett sätt som lyfter mig, inspirerar mig och jävlar i min låda vilken effekt det har på mig.

Vi har pratat och pratat och pratat och åter pratat och pratat om detta, vilket gör att jag förstår att hans förståelse inte tar slut <-- det gör massor.

Se om du kan hitta en nivå att prata ordentligt med henne, om du märker att hon sätter mål ÅT DIG så kan det vara en idé att fundera på att skippa henne, för du kan behöva någon som gillar att se dig bli bättre, om så med babysteps.

Allt jag kan säga är att det är värt det när du hittar rätt person för detta, processen är inte jobbig då utan faktiskt helt underbar

Jag dejtade en kille som hade svårt med närhet. I ett år höll vi på och dalta fram och tillbaka, han drog sig undan gång på gång bara för att sen komma krypande. Till slut blev jag så jävla less på hans beteende att jag gav upp för en månad sen. Slutade svara när han ringde och blev sval mot honom. Jag insåg att allt bara handlade om bekräftelse för hans del. Han ville bara veta att han fortfarande var åtrådd, han ville bara ha mig som ett verktyg som han kunde smörja sin självkänsla och sitt ego med. Han hade usel självkänsla och väldigt osäker på sig själv, han fiskade efter komplimanger samtidigt som han snackade skit om andra, t o m om sin egen mamma. Allt skulle hela tiden bara vara på hans villkor, när han hade tid, ville, kunde. Mina känslor och mina behov kom alltid i andra hand. Jag fick känslan att han ville vara ett offer som det var synd om. "Jag har blivit så sårad tidigare", "Jag vågar inte lita på nån", "Jag har aldrig fått min pappas bekräftelse", "Jag har inte så många vänner" och blablabla. Visst kan det vara så, att han och du har svårt med närhet men det ger er inte rätten att bete er hur som helst och använda närhetsfobin som den perfekta ursäkten. Sök hjälp och fixa det hela innan du börjar dejta på allvar, annars kommer du bara lämna en massa krossade hjärtan och sorg i kölvattnet.

I ett år lät jag mig utnyttjas av den här killen, precis som du utnyttjar din tjej. Hon är inget annat än en tröst för dig när du känner dig lite kåt och ensam. Jag förstår precis vad hon går igenom och det är fruktansvärt påfrestande. Jag fick hudutslag, ångest och sömnproblem av all känslomässig stress som han orsakade mig p g a sitt motsägelsefulla beteende.

Prata med en kurator eller terapeut. Hör inte av dig till tjejen något mer. Hon blir bara mer och mer sårad för varje gång du backar och till slut kommer hon må riktigt dåligt. Gör inte så mot henne utan ta hand om dig själv istället.

Låt henne va. Det är inte ok att hon far illa. Ring vårdcentralen och säg att du vill utreda om du har borderline (emotionellt instabil personlighetsstörning)

Jag är i mer eller mindre exakt samma situation som du, fast jag är tjejen. Jag har varit kär i en kille på mitt jobb i över ett år, och han beter sig exakt som du. Under förra hösten hade vi daglig kontakt, men den rann ut i sanden runt jul och under våren hade vi bara sporadisk kontakt. Sedan började han höra av sig igen i somras och vi började "dejta". Men han har varit väldigt undvikande och undanglidande, precis som du beskriver. Nu har vi inte setts på snart två månader, utan bara haft mailkontakt där vi äntligen har börjat skriva om vad som händer mellan oss. Han har öppnat upp och beskriver precis det du skriver om, dvs att han inte klarar av förväntningarna, att han känner att han inte duger, att han inte tillåter sig att känna osv. Kanske har jag slagit spiken i kistan nu för jag bad honom bestämma om han vill fortsätta ses eller inte och jag fick nåt slags goddag-yxskaft-svar om att han inte har mer att ge än innan. Samtidigt som jag känner att jag börjar må bättre än på länge av att inte längre befinna mig i den här omöjliga situationen så finns det en del av mig som inte vill ge upp för jag har känt så otroligt starkt för honom.

Vet inte riktigt vad detta tillför till din fråga, men om du har något tips till mig eller om du har något du vill fråga mig som är på andra sidan så får du höra av dig.

Och här är en till som kan sålla sig till skaran som just nu råkar ut för samma sak. Han och jag har haft kontakt i ett halvår. Allt inleddes som vänner och som sen utvecklades och sen blev det tvärnit och kalla handen.

Jag har försökt bryta med honom säkert 10 gånger, men han hör alltid av sig igen. Men det är ju ändå han som inte vill ha ett förhållande för "han är inte i rätt skede av livet just nu". Men han vägrar släppa mig. Han vill vara vänner säger han. Och så försökte vi det, vilket slutade i kaos ändå. Sen bryter jag och sen hör han av sig...ja så har det varit i fyra månader nu.
Jag vet inte hur jag ska få slut på detta, eller få honom att inse att han ljuger grymt mycket för sig själv. Han är livrädd och vågar inte satsa. Men släpper mig ändå inte...

Va snäll mot tjejen och sluta hör av dig.