Vet inte min plats

Ni har ett ganska kort förhållande än så länge men det är viktigt att ni vuxna pratar igenom hur ni ska ha det så att ni är eniga i det, sen pratar han med sina barn om det, och sen kan ni prata allihop om det känns vettigt. De är ju ganska stora barn. De är givetvis oroliga över sin mamma men kan förhoppningsvis se att du är en tillgång. 

Jag är sambo sen en kortare tid tillbaka efter ett särboförhållande med lite liknande situation. Sambons ex har andra bekymmer än det du tar upp men konsekvenserna blir lite liknande och även socutredningar har inte lett till några direkta åtgärder. Barnen tycker om mig så det är inga problem alls men innan vi blev sambos visste väl barnen inte riktigt hur allt var. Det är klart att vi vuxna ville vara tillsammans så mycket vi kunde men vi försökte ha ett tydligt upplägg så att barnen alltid visste om vilka som fanns på plats. (vi har barn båda två) 
Vi pratade mycket tidigt om hur vi skulle hantera barnveckor/ensamveckor osv, och var det barnaktiviteter fick de alltid gå före. Det fanns veckor när vi skulle varit ensamma vi vuxna men hans barn fick komma extra till honom för att mamman inte fungerade, men då var jag där också. I vårt fall fungerade det bra och barnen tyckte om att jag var där, kanske för att de märkte att deras pappa mådde bra av det. Det viktiga är att ni är öppna inför barnen med hur ni tänker så att inte de upplever en oro eller osäkerhet över vilka som ska vara i hemmet. 

Ni behöver tid, det är nog det viktigaste jag kan säga OCH att du och pappan ständigt utvärderar hur det fortskrider. 

Du ska inte vara med när pappan pratar med barnens mamma (om inte båda säger att de skulle vilja det). Däremot behöver du och pappan vara genompratade hur ni vill saker ska fungera när ni är tillsammans, som jag skrev tidigare. Eftersom du inte bor tillsammans med dem på riktigt förstår jag att du känner dig lite vilsen, men det kommer vara så en längre tid och du får försöka ta det som det är. 

Visst kan du krama ett barn om det kommer och kramar dig men tvärtom gör iaf inte jag med mina bonusbarn. Om någon ser ledsen ut och den söker sig till mig skulle jag kunna lägga armen lite om axlarna för att se hur reaktionen blir MEN vi är sambos och barnen har känt mig i tre år. Där är kanske inte du riktigt än. Sen är barn olika. Mina egna barn är tonåringar och vill knappat kramas för tillfället :). Jag behandlar dem som de enskilda individer de är och så får jag göra med mina bonusbarn också. 

Var en schysst extra vuxen bara. Låt pappan vara den som har huvudansvar för att packa skolväskor, läxläsning, att allt flyter på, skjutsning osv (precis som han gör när du inte är där) . Ta inte på dig att agera "familjemamma" när ni inte ens bor tillsammans. Sånt kan man ta med tiden när man växer ihop mer och mer och ser hur man ska få vårdagen att fungera.