Abort godkänd av Socialstyrelsen v. 21+6.

Hej allesammans!

Jag känner att jag vill skapa den här tråden eftersom jag upplever att det saknades en aktuell sån här tråd när jag kände mig helt desperat och inte visste vem jag skulle fråga, förhoppningsvis kan det här hjälpa någon annan någon dag. 

För exakt en vecka sedan fick jag veta att jag var gravid när jag av en ren slump bestämde mig för att göra ett graviditetstest. Jag hade inte haft några direkta symptom, men jag hade reagerat på att mitt smaksinne hade avtagit märkvärt och jag tänkte att det är lika bra att vara på den säkra sidan. På den säkra sidan trodde jag dock att jag redan var eftersom jag har en kopparspiral sedan snart 2 år tillbaka. Dock hade denna inte fungerat visade det sig, för gravid var jag. Jag och min partner har bara dejtat i dryga 3 månader och jag kände direkt att det inte fanns på kartan att behålla barnet. Utöver det är jag student i dagsläget och bor i en lägenhet där man inte får ha barn. Inte heller min partner var intresserad av att behålla barnet, så efter en kort och samstämmig diskussion kom vi fram till att abort var det enda rätta i dagsläget och jag bokade en tid till fredag samma vecka.

Och det var då den stora chocken kom. Barnmorskan ställde några standardfrågor och skulle sedan göra ett ultraljud för att bedöma hur långt gången min graviditet var. Hon började med ett vaginalt ultraljud och det tog ungefär 20 sekunder innan hon såg riktigt bekymrad ut. Hon övergick istället till att göra ett ultraljud på magen och det var då jag visste att jag låg illa till. Jag och min partner har bara haft sex utan kondom i dryga 1,5-2 månader och dessförinnan var det ett bra tag sedan. Jag får total panik och barnmorskan skyndar sig att ordna en akuttid åt mig för ett mer exakt ultraljud och säger något i stil med "jag är inte säker på att vi kommer att kunna hjälpa dig i det här läget". Cirka 15 minuter senare blir jag hämtad av två andra barnmorskor som genomför ett ultraljud. I ren panik och desperation råkar jag titta på skärmen, trots att de uttryckligen sagt åt mig att inte göra det, och då fattar jag hur körd jag är för fostret är enormt och jag får beskedet att jag är i vecka 21+3.
För att fatta resten av detta traumatiska minne kort blir jag alldeles utom mig och blir omhändertagen av personalen tills min mamma kan komma och hämta mig. 

Jag är alltså gravid i veckan 21+3 med ett barn jag inte vill ha, vars pappa inte är min partner, och som jag inte har möjlighet att försörja eller ens ge en bostad.

Kliniken, som inte är ett sjukhus, skickar en akutremiss till Södersjukhuset som i sin tur förbereder för att skicka ärendet vidare till Socialstyrelsen. Dock är detta en fredag eftermiddag och inga beslut kommer att fattas innan måndag. Således skickas jag hem med min mamma för att invänta måndagen då jag ska få komma till Sös och förhoppningsvis genomgå en abort efter godkänt från Socialstyrelsen. Måndag är också sista lagliga dagen att göra abort i Sverige, v. 21+6.

Efter en hemsk och oändlig helg kommer jag till sist till Södersjukhuset på måndag morgon vid 08.00 tillsammans med mamma och partner som stöd, dock utan någon större vetskap om hur dagen ska fortskrida eller vad jag kan vänta mig. Ganska omgående blir jag hämtad av en kurator som tar med mig in på sitt rum för ett samtal(det är hen som gör bedömningen av de synnerliga skälen som skickas vidare till Socialstyrelsen) och hen frågar mig om mina skäl för att inte vilja slutföra graviditeten. Jag radar upp mina skäl(studier, dålig ekonomi, ny partner som inte är pappa till barnet, ingen kontakt med barnets far, blir av med bostad samt att jag verkligen inte vill ha barnet) och vi pratar i dryga 45 minuter. Jag blir sedan också ombedd att skriva ett personligt brev som hen kan bifoga till sin utredning som ska faxas till Etiska rådet(Socialstyrelsen). Jag skriver snabbt ett brev på dryga 5 A4 och brevet faxas iväg runt 10.30-11.00 och får besked om att jag förmodligen får besked efter lunch. Sedan genomgår jag en lätt hälsoundersökning(blodtryck, hjärta, lite frågor). Jag behövde inte gå igenom ett nytt ultraljud då det räckte med det tidigare från fredagen(och att bara tanken på ett nytt ultraljud traumatiserar mig).
Sedan sitter vi och väntar i dryga 2 timmar och håller tummarna. Vid 13.00 kommer kuratorn som jag talat med tidigare och meddelar att jag fått min ansökan godkänd. Lättnaden var så oerhörd, jag har aldrig upplevt något liknande. Jag har sedan dess gått runt med känslan av att jag har fått tillbaka hela mitt liv.

Efter detta får jag ett samtal med en barnmorska som går igenom hela processen och vad jag kan vänta mig och får veta att jag har en tid inbokad på onsdag och att jag ska få ett piller som förbereder för aborten redan idag. Jag får pillret och får sedan gå och ta lite blodprover och sedan får jag gå hem. Resten av måndagen känner jag lite lätta sammandragningar i magtrakten, men mer att det är obehagligt än smärtsamt.

Idag, tisdag, dagen innan aborten är jag hemma och känner inte av så mycket alls egentligen. Imorgon kl. 7.00 har jag min tid för aborten, som beräknas ta större delen av dagen och bli en rätt utdragen process.

Utöver detta vill jag tillägga att precis alla inom vården har varit oerhört empatiska och hjälpsamma och jag hade aldrig i mitt liv kunnat föreställa mig att det skulle gå att lösa såhär smidigt. Jag har också blivit erbjuden samtal med kuratorn efteråt för att bearbeta det här traumat(först och främst chocken över att få veta att jag är gravid + att jag råkade se mitt ultraljud, barnet är jag inte ledsen över att vara av med). Jag vet att inte alla har samma upplevelse av den svenska sjukvården men jag har de här människorna att tacka för att jag får behålla mitt liv såsom jag har velat ha det och att jag inte behöver föda ett oönskat barn.

Det här var min abortberättelse, så långt som den ännu är skriden, och jag hoppas verkligen att detta kan hjälpa någon(även om jag aldrig önskar någon att hamna i denna situation). Den som har frågor får gärna fråga, jag uppdaterar tråden när jag har genomfört aborten helt.