Sen abort, behöver skriva av mig

Jo dom sa det, att man kunde vara väldigt nedstämd osv och att de va vanligt med lite panik, läste om det också. Men jag vågade inte tro på att det bara var så. Det kändes inte som att det bara var hormoner. Det jag kände kändes inte normalt direkt. Nu ska jag och min sambo gå igenom detta, blir tufft!

Jag tror jag vill bli gravid igen, inte säker men då ska jag känna längtan isåfall och inte göra något dumt sen! Nu känns det som jag varit i en dimma flera veckor innan aborten, jag var som en zombie och visste varken ut eller in.

Jag hoppas jag kan förlåta mig själv en dag...usch

Jag hittar verkligen inte på!

Jag kan med ord inte förklara hur jag mådde när jag insåg på riktigt att jag var gravid! Jag var livrädd!! Hade väldigt svårt att se mig själv med barnvagn, andsvaret, livsomställningen och kunde inte se mig som en mamma. Jag ville inte veta av att jag var gravid, nämnde någon det blev jag direkt panikslagen. Jag förstår nu att jag var inte frisk, tänkte inte friskt.

Känner ångest. Jag försöker tänka på varför jag gjorde som jag gjorde. Eftersom jag hade alla dom där tankarna och var livrädd att föda ett barn som jag inte verkade vilja ha så var de kanske inte så konstigt att jag valde så.

Tack så mkt <3

Ja jag var riktigt dålig i psyket, hade mkt föreställningar hur livet skulle bli, såg framför mig hur jag inte skulle orka med barnet sen separation och så skulle min sambo ta vårdnaden, hade katastroftankar hela tiden. Ja jag sörjer och försöker gå vidare.

Finns det någon här som gått igenom något liknande? skulle behöva snacka med någon som gått igenom samma sak.

Tack för stödet!
Ja jag hade heller inte gjort någon abort innan och har alltid varit väldigt noga med att skydda mig så att jag aldrig skulle kunna hamna i den situationen men så vart det såhär nu.
Jo jag pratade både med kurator och en psykolog men kändes mest som dom bara lyssnade och ville att jag skulle gå efter vad JAG själv ville och inte tänka på andra runt omkring. Eftersom jag var så himla osäker hela tiden och var där 2 gr innan för aborttid men genomförde de inte så tycker jag de är väldigt konstigt att ingen försökte kanske säga något i stil med "är du de minsta osäker ska du inte göra detta" eller "tänk verkligen efter, du kommer aldrig att glömma de här, de kommer följa dig genom hela livet"
Jag vet att dom får väl inte försöka påverka ett beslut men när dom märkte hur förvirrad och osäker jag var så borde väl någon kanske varnat mig?
T om kuratorn sa "du är ju fortfarande ung, ni kan ju skaffa barn igen"
Jag hade nog bara behövt höra rätt ord, dom visste ju att jag hade ekonomi och bostad och även en närvarande sambo som ville ha barnet.
Jag har aldrig känt mig så deppig, skräckslagen och förvirrad när jag var gravid, tankarna gick hela tiden åt att vad som skulle vara värst att leva med, antingen ångra en abort eller ångra att man fick barn och de sistnämda kändes så fruktansvärt hemskt. Nu i efterhand förstår jag ju att klart jag inte skulle ångrat mitt barn...men då kändes det så!
Tänk igenom din abort noga, bara man vet att de är rätt beslut så kan man nog gå vidare bra.

kan jag få din mejl? så kan jag skriva till dig där?