Varför vill alla bli sjukskrivna?
Det jag tycker är intressant är egentligen varför det blir så här. Och hur hade det varit om vi inte hade haft så generös sjukförsäkring?
Om man tittar på andra länder där man inte kan vara sjukskriven så länge, ibland inte alls för de här diagnoserna, så ser det ju helt annorlunda ut. Det finns säkert en del som har det riktigt illa i de samhällena och som skulle behövt hjälp, men de är mycket färre än vad vi ser i Sverige.
Tittar man sen i länder och samhällen där livet handlar mer om att överleva så försvinner dessa problem nästan helt. Och det är ju väldigt intressant!
Jag tror att många av de system vi har (som egentligen ska vara ett skyddsnät för oss) faktiskt har lett till många nya problem istället. Kanske behöver människan kämpa lite för sin överlevnad för att må bra, eller nåt.
Trots att vi lever i ett land med världens bästa föräldraförsäkring, oerhört starkt anställningsskydd, bland den högsta ledigheten, starkaste sociala skyddsnät, bästa sjukvård, högsta levnadsstandard, i princip inget att oroa sig för helt enkelt, så har vi ändå bland den högsta psykiska ohälsan.
Våra sociala skyddsnät har tagit bort människors förmåga och vilja att förbättra sin egen situation. Folks kämpaglöd har fostrats bort. Det var av en god anledning, men den mörka baksidan börjar visa sig. Vägen tillbaka kommer att vara oerhört tuff...
Men för den vanlige knegaren är det slit och släp ända tills man blir för gammal för att orka jobba mer. Då är det barnen som får försörja sina föräldrar resten av livet. Filippinarna har rätt stora barnkullar och det inte enbart för att de är mycket barnkära. Ju fler barn, desto tryggare ålderdom. Det är inte så många decennier sedan det var så i Sverige också.
Visst finns det filippinare som mår psykiskt dåligt av sina livssituationer, men det enda de kan göra att kämpa vidare. De måste ju överleva. De har inte råd att gå till läkare och fenomenet "gå in i väggen" som vi som har i Sverige existerar knappt därborta. Åtminstone inget som det pratas om därborta.
Visst är det bra att vi har det skyddsnät vi har i Sverige. Det ska vi vara rädd om. Den ger ju varje individ många möjligheter i livet. Problemet är kanske att folk tar på sig för mycket. Ny bil, sommarstuga, husbil, fritidsbåt, resor till fjärran länder o.s.v. Jag har varit med om kollegor som gått pigga och glada på semester för att återkomma till jobbet totalt nedbrutna. Det är ju så mycket som ska hinnas med på semestern. Efter en tid orkar man inte mer och "går in i väggen". Ofta skyller man på jobbet när det i själva verket beror på att man har för många järn i elden vid sidan av. Så är det naturligtvis inte för alla som går in i väggen, men för rätt många tror jag.
Det ser lite oroväckande ut framöver tycker jag. När jag var tonåring på 80-talet var det inte alls lika stressigt. Det var skolan det var fokus på. På fritiden var det mopeder, fotboll och tjejer som gällde för oss pojkar. Just i den ordningen
. Någon oro för framtida arbetslöshet fanns inte för jobb var det gott om. Någon internet som stal fokus från skolan fanns inte då. I dagen IT-värld där FaceBook, Instagram och fan och hans moster tar mycket fokus hos ungdomarna i kombination med dagens betygskrav i skolorna förstår jag att många ungdomar känner sig superstressade. Hur ska de hinna med allt???
Dags för många i Sverige att börja göra klokare prioriteringar i sina liv!!
