Anonym (nn) skrev 2016-12-04 09:27:18 följande:
Sansat och förståndigt inlägg!
En del av problematiken, upplever jag, är att just utmattningssyndrom betydligt oftare tycks drabba de som har en begränsad förmåga att påverka sin vardag.
När diagnosen först började användas var det oftast väldigt högpresterande individer som kört på i 110, jobbat galet mycket extra etc. Numera är den övervägande majoriteten av de som erhåller denna diagnos kvinnor i yrken som inte är så välbetalda och där man har en begränsad förmåga att påverka på sin arbetsplats. Det går tex, i runda slängar, 50 undersköterskor eller personliga assistenter på varje läkare som sjukskrivs med denna diagnos.
Man ser också ett växande antal väldigt unga människor som precis kommit in på arbetsmarknaden och inte har en heltidstjänst som sjukskrivs för utmattningsbesvär.
Detta visar på, tycker jag, att det inte är så enkelt som jobba mindre = håll dig frisk. Känslan av att inte kunna påverka, inte vara uppskattad, ekonomisk oro, psykosocial problematik etc är - tillsammans eller var för sig - minst lika utmattande som långa och ansvarsfyllda arbetsveckor i sig.
Sedan tror ju jag att jobbet sällan är enda anledningen till att någon mår dåligt, även om arbetsplatsen ofta pekas ut som boven. Tänker t.ex. att det finns fler personer med bristfällig utbildning, som har svårare att reflektera och se sin egen del, ensamstående med flera barn de fått tidigt osv. i gruppen undersökterskor än i gruppen läkare. Om man generaliserar grovt vill säga, klart det finns folk av alla sorter överallt.
Och det är ju inget konstigt. Det är klart att det går att bli läkare trots att man får barn vid 19 med en kille som inte engagerar sig, men det blir svårare. Och många av de tidiga föräldrarna hamnar därför (fullt förståeligt) i yrken som inte kräver högskoleutbildning och där autonomin av naturliga skäl är lägre. Och så sliter förvisso jobbet, men lika mycket det ensamma ansvaret över barnet och DET är faktiskt inte arbetsplatsens fel eller ansvar... och ingenting som en sjukskrivning från jobbet löser.
Och det är ju också ganska självklart att personer som tycker att man kan sjukskriva sig så fort det kniper i en tå har svårt att klara en krävande universitetsutbildning (ingen annan kan ju plugga åt en). Så personer med väldigt låg smärttröskel kanske också tenderar att samlas i enklare yrken där man enkelt kan vara hemma utan att själv drabbas (dvs inga papper samlas på hög om man är borta). Det är ju egentligen inte heller yrkets fel, utan snarare en logisk följd av kvalifikationerna som krävs så att säga. Och det omvända att ta en alvedon och jobba på trots smärta eller en halv grads feber kanske inte heller är så bra alltid.. Men det som många i akademikeryrken känner sig tvugna att göra.
Jobbar själv i skola och det är skillnad på sjukfrånvaron på lärare och fritidspersonal. Trots att vi borde vara utsatta för exakt samma smittor, har samma chefer etc. Men ena gruppen kan vara hemma utan att drabbas personligen, den andra får arbete som samlas på hög vid frånvaro. Och med tiden kanske ena gruppen blir lite tåligare, helt enkelt?
Missförstå nu inte, människor HAR olika fysisk hälsa. Men också olika inställning till när man kan/ska/bör/vill vara hemma. Och olika möjlighet att vara det.
