Varför vill alla bli sjukskrivna?
Oj, så hårda ord i tråden. 
Sjukskrivning i sig löser inga problem, det har ju TS helt rätt i. Under en akut fas kan det absolut behövas och man har all rätt till det då, men ingenting i livet blir bättre om man kör på som vanligt efter sjukskrivningen. En sjukskrivning lindrar symptom kortsiktigt, men löser inga problem och går inte till botten med orsakerna,  
Man HAR ett eget ansvar, även om man blir sjukskriven. Behöver man en sjukskrivning ska man inte skämmas, men samtidigt måste man också inse att det inte är hållbart att ha ett liv som kräver sjukskrivning i perioder. Lever man så galet att man behöver sjukskrivning har man ett eget ansvar att sedan ta tag i nödvändiga förändringar för att inte hamna där igen gång på annan.  
I själva akuta fasen orkar man kanske inga åtgärder. Men när man börjar må bättre sedan måste man ta ansvar och ställa krav på partnern, eller köpa in städhjälp, eller ta tuffa samtal på jobbet, eller gå i terapi, byta jobb, skola om sig eller dra ner på standarden för att kunna jobba deltid. Eller vad som nu krävs. 
En del av problematiken, upplever jag, är att just utmattningssyndrom betydligt oftare tycks drabba de som har en begränsad förmåga att påverka sin vardag.
När diagnosen först började användas var det oftast väldigt högpresterande individer som kört på i 110, jobbat galet mycket extra etc. Numera är den övervägande majoriteten av de som erhåller denna diagnos kvinnor i yrken som inte är så välbetalda och där man har en begränsad förmåga att påverka på sin arbetsplats. Det går tex, i runda slängar, 50 undersköterskor eller personliga assistenter på varje läkare som sjukskrivs med denna diagnos.
Man ser också ett växande antal väldigt unga människor som precis kommit in på arbetsmarknaden och inte har en heltidstjänst som sjukskrivs för utmattningsbesvär.
Detta visar på, tycker jag, att det inte är så enkelt som jobba mindre = håll dig frisk. Känslan av att inte kunna påverka, inte vara uppskattad, ekonomisk oro, psykosocial problematik etc är - tillsammans eller var för sig - minst lika utmattande som långa och ansvarsfyllda arbetsveckor i sig.
