Anonym (hmpffff)

Äldre 3 Dec 16:57

109 svar

Varför vill alla bli sjukskrivna?

Anonym (Man) skrev 2016-12-03 16:49:31 följande:

www.scb.se/Statistik/LE/LE0001/2011K04/LE0001...

De mammor jag känner har i princip alla uttryckt att de inte vill lämna bort sina barn till ngn annan utan de vill uppfostra dem själva och uttrycker faktiskt stor ångest över detta. Männen accepterar dock till största del dilemmat och om man jobbar så lämnar man bort barnen.

Tack för länken!
Man har konstaterat att kvinnor är mer sjukskrivna men från den rapporten till dina slutsatser av feministisk påverkan, svaga gener etc saknas det en ocean av logik.

Så de kvinnor du känner är representativa för ALLA kvinnor samt att det de uttryckt till dig gäller alltid i alla stunder och inte i en viss specifik situation?

Med tanke på dina åsikter tror jag att du har ett mycket litet, icke-representativt urvalsgrupp.

Anonym (hmpffff)

Äldre 3 Dec 17:10

#53

Anonym (Man) skrev 2016-12-03 17:05:59 följande:

Jag var faktiskt tvungen att kolla upp påståendet om kvinnor vs män och det stämmer, allt från rapport från regeringen.

m.imgur.com/nflR29s

Sen finns det väl även brister ex att män är överrepresenterade i brott mm vilket skapar stora kostnader där. Men den stora skillnaden ligger i sjukskrivningar och kvinnor lever längre.

Jag har inte ifrågasatt att antal sjukskrivna kvinnor överstiger antalet sjukskrivna män.
Det jag ifrågasätter är dina slutsatser.

Så eftersom du enbart är ute efter att jämföra kostnader. Vad kostar all kriminalvård i Sverige årligen?

Anonym (hmpffff)

Äldre 3 Dec 17:14

#54

Anonym (Intressant) skrev 2016-12-03 17:07:05 följande:

Jag tror du missuppfattar mig lite. Jag är inte arg. Jag menar inte att sparka på någon. Jag har själv varit sjukskriven för akut stressreaktion, på väg att bli utbränd. Det är just därför jag funderat på allt detta...

Jag tror inte att du är arg däremot blir jag verkligen förvånad när du gör jämförelser som mest grundar sig på fördomar och förutfattade meningar.

"I många länder" arbetar man till man stupar. Det förekommer utbrändhet där också, kanske tom mer. Det som händer är att personerna sparkas ut ur all trygghet och det slutar ofta med att de svälter ihjäl. Resultatet blir att diagnosen "inte finns" och personerna finns inte i annan statistik än de som dör av svält.

Anonym (hmpffff)

Äldre 3 Dec 17:37

#53

Anonym (Man) skrev 2016-12-03 17:34:01 följande:

Tror polisen fick 40 miljarder 2015.

Detta betyder då ca 4000 kr/person årligen, killar lever ca 80 år om vi rundar uppåt vilket betyder att om killarna skulle bekosta polisen så kan vi dra av ca 300 000kr på beloppet men det betyder fortfarande att ni beräknas bidra med 2,9 miljoner mindre än män under er livstid.

Ja jag vet att du ifrågasätter mina slutsatser men jag vill gärna veta dina? Varför sjukskriver sig kvinnor mer än män?

Du jämförde med kriminalvården så vilken budget polisväsendet har är irrelevant i sammanhanget.

Gör om, gör rätt helt enkelt. Framförallt - innan du letar rätt på relevant statistik - fundera varför du jämför kriminalvård med kvinnors sjukskrivningar. Fundera helt enkelt på hur det ena är relaterat till det andra.

Anonym (hmpffff)

Äldre 3 Dec 17:46

#54

Anonym (Man) skrev 2016-12-03 17:34:01 följande:

Ja jag vet att du ifrågasätter mina slutsatser men jag vill gärna veta dina? Varför sjukskriver sig kvinnor mer än män?

Äntligen något diskussionsämne i tråden! Tackar som ödmjukast!

Jag tror att det finns många olika orsaker och att det varierar mellan yrkesgrupper. En mer generell är att det oftast ställs högre krav på kvinnor för att vara godkända så att säga. Man ifrågasätter kvinnors kompetens på ett helt annat sätt än man gör med män. De måste hela tiden, förutom att göra sitt jobb, bevisa att de är dugliga. Att alltid jobba i underläge är stressande.

En annan orsak tror jag och vet man beror på att många kvinnoyrken finns inom inflationssektorn, dvs inom vård och omsorg. Det är hög arbetsbelastning kombinerat med usel arbetsmiljö sliter. Min erfarenhet är att man tenderar till att vara mer generös mot män i dessa yrkesgrupper, att de helt enkelt slipper lindrigare undan och har inte lika höga krav på sig som kvinnor. Observera att det är min erfarenhet som talar och inget storstilat statistiskt underlag.

Ytterligare en orsak tror jag är att det oftast är en skev arbetsfördelning i familjerna. Männen gör det fysiskt tunga och kvinnorna står för den psykiska belastningen som familjer, släkt, svärmödrar etc. Fysisk belastning är oftast av godo har vi konstaterat i tråden så bara genom att hamra lite på en vägg tror jag kan vara av en avgörande betydelse många gånger.

Anonym (hmpffff)

Äldre 4 Dec 13:03

#78

hammarhajen skrev 2016-12-04 12:44:44 följande:

Varför gör du inte det då? Är det inte här en stor del av svaret ligger? Kvinnor som faktiskt TILLÅTER mannen att smita undan ansvar, och kanske rent av skaffar ännu ett barn med någon som inte fullt ut tar ansvar för den första.

Och än en gång: skev fördelning i hemmet är inte arbetsgivares ansvar eller fel. Sjukskrivning från arbetet kommer inte hjälpa om det är relationsproblem som orsakar ohälsan. Även om det kan vara nödvändigt med vila i en akut fas. Men sedan måste ju den som är sjuk ta ansvar för att ordna upp sitt liv.

Blir ju jättefel om arbetsgivare ska ha olika krav på sina anställda beroende på hur jämlikt de lever hemma..

Jag har inte en massa vetenskapliga länkar men jag tror att det inte enbart är arbetet eller enbart relationsproblem som gör att folk blir utbrända utan att det är den sammanlagda belastningen. Det blir då fel att peka på varandra och säga att det är den andres fel.

Tror att många tror att sjukskrivning idag är som det funkade för 30 år sedan då man kunde gå årsvis utan speciellt stora krav. Idag krävs det att man själv bidrar till sitt eget tillfrisknande och utbrända är inget undantag från detta. Däremot måste folk förstå att alla gör det utifrån sina egna förutsättningar. En del måste vila i ett halvår innan de klarar av promenader, andra kanske bara behöver någon månad.

Och nej, jag anser att arbetslivet måste anpassa sig mer efter människorna och inte tvärtom! Att man faktiskt SKA ta hänsyn till att någon kollega kanske inte alltid kan vara 100% produktiv. Blir det så kommer förutsättningarna för att människor klarar av sitt arbete att öka!

Anonym (hmpffff)

Äldre 4 Dec 13:41

#82

Hannananana skrev 2016-12-04 13:19:33 följande:

Jag är också i den så kallade lata generationen (??) och är 24år. Jag är högutbildad och jobbar inom utbildning och på min arbetsplats har ungefär en person blivit sjukskriven p.g.a utmattning var 6-7 vecka. Sedan Augusti har 4 kollegor gått så hårt in i väggen (flera är det inte första gången för) att vi vet att de inte kommer tillbaka. En har förlorat livslusten. Vi kör på. Vi gör allt vi kan. Vi har tankarna i bakhuvudet, "det här kan få mig att gå in i väggen", men man kör på för annars faller allt ihop för oskyldiga elever. Personal försvinner, nya kommer in. Med ett halvår på rbetsplatsen är jag nu en av de rutinerade. Jag ser till att det går runt, jag ser till att vi löser det, men jag vet att jag är påväg mot väggen och varje dag tänker jag på att jag allt inte ska bli sjukskriven. Kroppen går sönder, får inte sova men jag måste ju för annars går världen under. Bara man är hemma förkyld en dag söker personer upp ena privata nummer och ringer hem istället. Jag får inte gå in i väggen, men jag måste ända vara mer effektiv. Besparingar ska göras, men jag ska bli mer effektiv. En till kollega blir sjukskriven så jag måste ta tag i det. Chefen blir sjukskriven så jag måste ta tag i det. Jag älskar mitt jobb och ger allt jag har, tur är väl det för vid det här laget kan jg knappt röra mig på fritiden längre. Det spelar ingen roll vad min läkare säger, jag måste fortsätta vara effektiv till det tar stopp för vi vet att det inte går att sakta ner.

Jag har jobbat i skolsvängen och kan bekräfta att det är så på många arbetsplatser.

Det jag reagerade över då och fortfarande gör är att det är en masssa gnäll men ingen verkstad. Man konstaterar att det finns stora problem - som man låter fortgå för att det annars kan drabba andra. Allvarligt funderar jag på om alla pedagoger är masochister som VILL må dåligt, som trivs med offerkofta för att man får sympatier?

Vill man verkligen förändra går det, man byter jobb, man går till ledning, man strejkar osv.

Anonym (hmpffff)

Äldre 4 Dec 14:11

#84

Hannananana skrev 2016-12-04 13:58:11 följande:

Jo vi gör det vi kan (sen ska jag väl nämna att jag inte är lärare). Folk byter jobb, som jag skrev ovan. Man försöker ta det lugnt, men då kommer det tillbaka ggr 10. Som sagt har jag varit på min arbetsplats 6 månader så jag "hänger inte bara kvar". De flesta byter efter år och går igenom samma visa. Man försöker göra nåt och anmäler, har möten osv. men man är hela tiden tillbaka på ruta ett när ens chef blir sjukskriven, besparingar ska göras, fackliga representanter säger upp sig och de nya på jobbet får ingen handledning. Vi är många som gör allt vi kan men det vi kan räcker inte för elever, föräldrar eller politiker.

Jo jag vet att det är sådär men fortfarande tycker jag att det är mycket gnäll och lite verkstad. Att det handlar om dysfunktionella arbetsplatser är klart som korvspad, lika klart som att det är satt i system. Precis lika klart som att det faktiskt drabbar eleverna i form av sämre utbildning. Med andra ord tjänar ingen på att man upprätthåller ett systemfel.

Det här är precis som när man uppfostrar sina barn: tjat funkar inte för då stänger ungarna bara öronen. Funkar inte en "tillrättavisning" genom ett påpekande försöker man på annat sätt, funkar inte heller det testar man något annat nytt. För att exemplifiera: man gnatar inte om att ungen ska lägga de smutsiga strumporna i tvättkorgen - man bäddar in alla smutsiga strumpor i sängen. Eller lägger dem på tallriken vid middagen. Eller stoppar ner dem i skolväskan. och så får de en stor belöning den dagen de lagt strumporna i korgen!

Och för att återgå till dysfunktionella arbetsplatser: funkar det inte med möten, rapporter till chefer, politiker, massmedia tar man till annat som EXEMPELVIS massuppsägning eller strejk. Men visst, det krävs samarbete och organisation så då landar man i frågan IGEN: är skolpersonal masochister?

Anonym (hmpffff)

Äldre 4 Dec 14:29

#86

Hannananana skrev 2016-12-04 14:20:04 följande:

Mitt svar är då: Nej det handlar oftast om att skolpersonal ser hur det skulle påverka oskyldiga elever och värderar en någorlunda fungerande situation för dem högre. Då kämpar folk på för länge och blundar för väggen.

Du har rätt till din åsikt men jag anser ändå att det är skadligare att man underhåller ett systemfel år ut och år in än att försöka göra något åt saken även om det drabbar några, på det hela taget, fåtal individer under en relativt kort period.

Anonym (hmpffff)

Äldre 4 Dec 17:23

#89

Kirenaj68 skrev 2016-12-04 17:13:38 följande:

Ja. Lite utanför ämnet kanske, men man kan ju fundera över vilket system som är bäst. Ett socialt skyddsnät där vänner och familjen hjälper varandra eller ett skyddsnät där man förväntar sig att staten (skattebetalarna) ska fixa grejen åt en. Visst är vi väldigt individuella i Sverige, men det var inget jag reflekterade över innan jag blev bekant med Filippinerna. Banden inom familjen och vänner emellan är mycket stark därborta. Vid ett tillfälle åkte jag på en lättare flunsa därborta. Inget jag behövde söka läkare för, men den omsorg folk, bekanta som obekanta, visade mig var något enastående och djupt rörande. Men det är så det fungerar därborta. Man tar hand om varandra.

Något man helt bortser från när man försöker jämföra det svenska trygghetsystemet med andra länder är att man helt bortser från att den där täta familjesamanhållningen inte alltid är av godo. De som behöver hjälp är i det närmaste helt utlämnade till den goda viljan - som påfallande ofta saknas. Men de fallen "glömmer" man därför att de går en för tidig död till mötes.

Vidare "glömmer" man att de som saknar familjens skyddsnät, vilket handlar om en relativt stor andel, råkar mycket illa ut - med förtidig död som resultat. Jag har besökt vårdinrättningar i ett hyfsat rikt land i Asien där människor hamnar som saknar dessa omhuldande familjer. Det gjorde att jag såg familjesammanhållningen med helt andra ögon. Så jag rekommenderar att ni gör ett sådant besök nästa gång ni är där så att ni får en mer korrekt bild av deras välfärdssystem.

Så ska man jämföra ska man göra det på ett realistiskt sätt. Vill vi ha svensk trygghet eller ett samhälle där man slipper betala skatt men som har enorma kostnader på individnivå? Varför nämner jag ordet skatt? Därför att det är det saken handlar om i grunden. Ältande som att "svensk trygghet" passiviserar är rent BS sprunget från gnidna jäklar som vill ha allt men betala inget.

Anonym (hmpffff)

Äldre 4 Dec 19:33

#94

hammarhajen skrev 2016-12-04 19:11:18 följande:

Det beror väl på varför kollegan inte är produktiv. Jag kan faktiskt inte hålla med om att varken min arbetgivare eller jag som kollega ska drabbas av att en kollega finner sig i att leva med en egoist som inte alls tar ansvar för barn och hem.

Livets upp- och nergångar styr man inte över, självklart får man vara lite under sin fulla kapacitet vid kriser och dödsfall, sjuldomar osv. Men sådant man faktiskt styr över, som jämlikheten på hemmaplan, det är en annan sak.

Egentligen spelar det ingen roll vad som är orsaken till den nedsatta arbetsförmågan, det är en orimlighet att du ska moralisera och godkänna vissa saker men inte andra. En del bryter ihop totalt för att hunden har dött, andra arbetar på som vanligt fastän deras egna barn avlidit. Vi är alla olika rustade helt enkelt.

Om du som kollega "drabbas" av kollegans brist på effektivitet är det arbetsgivaren som inte anpassar sin verksamhet. Det jag menade är att det måste gå att arbeta fastän man inte presterar till 100%, dvs tvärt emot det du tycker.

Vad vet du att man styr själv? Alla konstellationer ser inte ut som ditt. Det är inte helt ovanligt med totalt hunsade partner, oavsett kön, som faktiskt inte KAN ta sig från förhållandet. Din sista ansats är faktiskt bara fördomsfull och visar en stor brist på förståelse för omvärlden.

Anonym (hmpffff)

Äldre 7 Dec 11:41

#106

Anonym (140%) skrev 2016-12-07 10:01:19 följande:

Min man varvade upp under våren efter flera års stor belastning där hans egna kapacitetsnivå var otroligt hög med följden att han blev sjukskriven för utmattningssyndrom i början v sommaren. Nu jobbar han 50% igen men mest hemifrån, annars hade han inte tagit sig förbi 25%. Vårt umgänge är 0 och jag jobbar extra för ekonomins skull, ca 140%. Det funkar men inte på sikt, givetvis. Jag har 2 bra jobb och trivs men är trött och för lite ledig. Skulle ge allt för en frisk man men tror nog aldrig att han blir 100 igen. Han är trött, introvert, glömmer mycket och lever lite bredvid. Vi trivs ihop med barnen men ska det vara så här nu?

Man brukar säga att det tar minst lika lång tid att bli frisk som det tagit att bli sjuk. Utmattningssyndrom är inget som kommer hastigt utan det tar tid, en del återhämtar sig aldrig, andra får bestående men. I varje fall kan man räkna med att det tar år att komma tillbaka och troligen inte till samma nivå som innan.

Varför vill alla bli sjukskrivna?

INNEHÅLL