Anonym (fjäriln) skrev 2016-12-06 10:56:46 följande:
Tack själv! Jag uppskattar alltid att diskutera med de som tycker annorlunda än mig eftersom det ger nya reflektioner!
Jag vet att en del känner skuld eftersom de inte mår dåligt. Nu har jag inget brett statistiskt underlag eftersom jag inte är tillräckligt nyfiken för att gräva i statistik utan det är vad som framkommit i samtal med bekanta, vänner osv. Problemet är att det är ett så svårt ämne att prata om men när man väl börjat framkommer det att många är rädda för att bli stämplade som lösfotade. Mår de sen inte dåligt så är rädslan stor att de ska bli stämplade även som empatibefriade. För att man förutsätts må dåligt.
Av alla jag diskuterat med är det bara en som mår dåligt, resten, ett 20-tal, gör det inte.
Men som sagt, man kan inte dra några slutsatser av det utan det är bara mina egna erfarenheter.
Jag känner några adopterade och har sett att det inte är så enkelt som många verkar tro. "Varför övergav mamma mig" har präglat deras uppväxt. TROTS att de hamnat i bra, kärleksfulla hem så finns hela tiden den känslan. Dels har jag även läst en del om adoptioner, att dessa barn är överrepresenterade när det gäller tex självmord. Min egna slutsats är att det mycket ofta är en psykisk belastning för barnet att genomgå en adoption och att den belastningen är något som kvarstår hela livet.
Men sen tror jag inte att man ska inbilla sig att det är en dans på rosor för de föräldrar som adopterar bort sitt barn utan att det även där är ett livslångt trauma.
Min poäng är eg att man inte ska tro att adoption är ett enklare alternativ än en sen abort. För hur ska man i så fall definiera vad som är svårt? Antal drabbade individer? Hur många år någon mår dåligt? Vem mår då, statistiskt sett, sämst? Jag hoppas du förstår tankegången här för jag har lite svårt att sätta ord på det.
Ja det kan nog vara så som du skriver. Att en del är rädda för de stämplarna. Men tillhör inte det de lite äldre?
Allt fler ungdomar använder abort som preventivmedel istället för kondom ex. Om man plockar bort den etiska och moraliska dimensionen är det ändå problematiskt då abort alltid är förenat med risk för komplikationer.
nej en adoption är inte enkel och där behöver närstående och professionella li bättre på att möta dessa frågor.
Men vad är bäst. Att mina föräldrar valde att jag skulle få leva men i ett annat hem, eller att jag inte skulle få leva alls?
Nu är ju jag, som du kanske förstår, av uppfattningen att även ofödda har ett människovärde och rättigheter. Så med den utgångspunkten blir det svårt att argumentera för att det vore bättre att ta liv än att ge liv och låta det växa upp i ett annat sammanhang.
Gianna Jessen tycker jag är intressant. Hennes mamma valde att göra abort. Men aborten lyckades inte och hon föddes. Det traumat kan ju ha gjort Gianna hemskt deprimerad "Varför ville min mamma avsluta mitt liv?". Men istället, väljer hon att vara tacksam för att hon överlevde. Jag säger inte att hon haft en dans på rosor. Du kan se en kort snutt av hennes berättelse här:
