Varför "bonusbarn" när de uppenbarligen är en plåga?

Jag undrar detsamma!

Jag har haft styvbarn och såg dem aldrig som någon bonus utan mest som någon jag inte slapp  undan om jag skulle leva med deras pappa.

Gjorde misstaget att satsa på karlskrället och herrejösses så trött jag var på hans ungar redan efter en kort tid.

Vi höll ihop några år och nu är jag SÅ glad att slippa dem allihop, inklusive pappan.

Jag kallade dem styvbarn, de var absolut ingen bonus i mitt liv.

Varför jag valde att leva med mannen, ja säg det... jag trodde väl att jag skulle fixa det men det gjorde jag inte.

Nej, jag skulle inte önska mina barn en styvmor som mig men det är inte aktuellt då mina barn numera är vuxna.

Skulle jag veta det jag vet idag skulle jag aldrig klivit in i detta förhållande. Skulle de ta slut kommer jag aldrig se åt någon med barn sedan tidigare.

Jag tycker det verkar jobbigt med bonusbarn och skulle känna stor tveksamhet inför att inleda förhållande med någon som hade barn sedan tidigare, såvida inte de barnen var i övre tonåren eller vuxna. Är inte direkt barnkär förutom gällande mina egna barn. Så ja, har också lite svårt att förstå att man väljer ett sånt förhållande om man inte tycker om det. Det är ju aldrig barnens fel. Har man skaffat barn har man ju kanske valt bort en del förmåner för sin egen del tänker jag.

Jag tror vissa personer inte riktigt klarar av allt vad det innebär med att skapa en ny familj av två "gamla" men jag tror det är värst i de fall där en har barn och den andre inte och inte riktigt hade tänkt sig in i hur det skulle vara att leva i vardagen med barnen också. Man hade tänkt den där romantiska bilden av att vara med sin partner, tror jag. 

För dem där det inte funkar är det nog så att de vuxna inte hade pratat ihop sig tillräckligt innan hur man faktiskt ville ha sitt liv, ekonomi etc utan bara flyttade  ihop för "vi är ju så käääära" 

Och jag tänker tvärtom. Att det måste vara lättare att en inte har barn (som för mig som inte hade några innnan).

Då blir det inte mina och dina barn.. Dessutom är våra barn syskon på riktigt och inte styvsyskon. Och bara ett ex att hantera osv.

Men det är ju inte lätt att veta. Våra problem har inte haft med barnen utan med deras mamma att göra. Barnen ser jag som våra och jag älskar dom. Skillnad att vara Mamma givetvis, men de känner samma. Dom älskar ju mig, men inte på samma sätt som sin Mamma.

Jag skulle däremot inte vilja bli ihop med en som har barn igen om detta inte höll. Oavsett så hade det nog varit särbo tills mina (och den mannens barn) flyttat hemifrån isf..

Det är inte enkelt om någon av dom vuxna inte har barnens utan sitt eget bästa som styr.... oavsett om det är förälder eller bonusförälder...

Ja, precis.

Och ibland förändras ju saker också under tidens gång, som t ex att barn som först bor varannan helg ett par år senare plötsligt vill bo varannan vecka eller t o m heltid. Som styvförälder sitter man då i en knepig sits sett från alla håll.

För att det är den enkla och korta benämningen så alla förstår att jag lever med en man som har ett barn med en annan kvinna sedan innan. Mycket smidigare att skriva.

Jag lever med min man för att jag älskar honom. Jag lever med honom trots hans barn. Jag väljer att inte ta något ansvar och har varit extremt tydlig med det, att jag inte vill ta ansvar och att jag inte har några känslor eller intresse för hans barn. Han har fått ta ställning till det och vi lever än tillsammans och har det svinbra.

Jag hade tänkt till både ett och två gånger innan jag skaffat barn med någon och ansträngt mig på alla plan för att inte separera från min man efter något år. Vår relation har hållit bra trots hans barn, så nog tror jag vi skulle klara av barnliv tillsammans ganska bra. Vi känner varandras positiva och negativa egenskaper i sammanhanget. Hade vi trots det separerat så hade jag förstått hur det var att vara bonusmamma. dessutom skulle jag va en bra och närvarande mamma så jag hade inte varit ett problem för hans eventuella nya kvinna.

När jag var tonåring kallades det "plast". Plastmorsa, plastsyrra, plastungar..... minst lika smodigt som "bonus".

Svar på TS: Jag vet inte varför folk som inte ser sin partners barn som tillgångar kallar de för "bonus". Mina ungar är definitivt en bonus i mitt liv, men jag kallar de inte mina bonusbarn, förstås, utan för mina barn, rätt och slätt.

Och nu heter det bonus. Om några år kanske det heter nåt annat. So What?