Hjälp mig hjälpa min vän genom uppbrott (långt)
Min väns relation med sin sambo sedan 4 år tillbaka tog slut för snart en vecka sedan. En person hen trodde hen skulle bli gammal med. De har tydligen haft en mindre svacka, pratat och allt verkade löst, men sedan kom det här och min vän var inte förberedd alls. Sambon har träffat en ny (ej varit otrogen) och vill flytta tvärs över Sverige till den nya, så snart som möjligt. Vännen förlorar nu bostad (pga ekonomi), måste hitta ny med sina djur som försvårar, deltidsjobb på mindre än 50% och en innan detta redan existerande depression. Inga barn hos någon av de inblandade parterna, och endast hyreshus.
Nu till det svåra.
Min vän har ingen familj, det är bara jag och en kompis till (vi känner inte varandra) men den kompisen bor 100 mil bort, jag är närmast. Hen har uttryckligen sagt att jag kommer spela stor roll i hur väl hen tar sig igenom den här krisen, ett ansvar jag har all avsikt att leva upp till. Jag har lovat att hjälpa med exakt allt som en vän kan hjälpa till med (hitta bostad, flytta, hushållssysslor/praktiska saker, umgås, prata, hitta på aktiviteter osv) utom just pengar, för det har jag inga, och kan tyvärr inte erbjuda boende just nu pga trångbodd med egen sambo och djur. Tyvärr är jag är ett socialt kylskåp, helt värdelös på emotionella relationer pga autism. Jag vet inte hur jag ska hjälpa och har en tendens att alltid säga fel saker, alltid agera på rationalitet och inte emotion.
Det som oroar mig är att jag har aldrig sett en människa vara i så dåligt skick som min vän är i, hen mår riktigt, riktigt dåligt. Då har jag ändå själv varit tvångsintagen pga depression förut. Hen har varit i chocktillstånd sedan uppbrottet, äter knappt (några kokta grönsaker och några skedar soppa på 6 dagar nu), har dock precis börjat sova några timmar åt gången på nätterna, klarar inte personlig hygien, är fullständigt i behov av omvårdnad. Just nu bor hen hos sin kompis som bor så långt bort och får omvårdnad där. Vi pratas vid dagligen.
Jag upplever min vän är nästintill psykotisk. Hen har lyckats övertyga exet att stanna kvar så länge som min vän önskar, alltså ska exet sätta sina nya livsplaner helt på paus tills att min vän klarar sig själv. Under tiden har min vän förbjudit exet att ha någon kontakt med den nya kärleken alls. Innan min vän åkte iväg, så har hen varit helt beroende av exets omvårdnad. Förutom att ord yttrats som innebär att de inte ska leva tillsammans längre, är allt som vanligt. Exet lagar mat, exet duschar min vän, sköter om djuren och när min vän är ledsen så är det exet som tröstar med kramar, pussar och fysisk närhet, dock ej sex.
Nu när de är isär så pratar de fortfarande med varandra dagligen, och här har min vän bestämt sig för precis vilka ord hen vill höra från exet, säger inte exet exakt de här orden anser min vän att exet inte försöker tillräckligt, jag kan dock se att exet gör det (har läst meddelanden som min vän skickat). Det är också rena instruktioner som framförts till exet.Exet är lite oschysst iom att min vän får höra dubbla budskap i att exet anser att min vän är dennes själsfrände, att exet fortfarande älskar min vän och vill ha hen kvar i sitt liv. Det kanske är sant, men det försvårar bara läkeprocessen och min vän har hakat upp sig helt på det här och ältar det om och om igen. Min vän blir förvirrad av detta och tycker inte att de borde gå isär då. Uppbrottet är dock oåterkalleligt, exet har bestämt sig och söker redan lägenheter på annan ort.
Det jag oroar mig för är att min vän omedvetet manipulerar exet till att stanna kvar hos hen, och att det i sin tur hindrar min vän från att kunna gå vidare. Att exet endast släpps iväg på villkor för vännens välmående blir ju en vinstsituation för min vän, för hen kan ju ha kvar sin partner så länge hen önskar på de premisserna, min vän vill ju som sagt inte att förhållandet ska vara slut och är inte överens med det beslutet alls. Min vän vill bara att exet ska ta tillbaka allt som sagts och ta tillbaka min vän och fortsätta som vanligt. Personligen anser jag att ekonomiskt stöd i form av att betala sin del av hyran i 3 månader (typ vanlig uppsägningstid) kan vara lämpligt.
När vi pratas vid, så vill min vän att jag bara bekräftar allt hen säger, hen vill bara höra att hen tänker helt rätt och exet tänker helt fel. Det kan jag till viss del köpa, det är normalt i början antar jag. Men hur mycket jag än önskar att jag kunde ta min väns parti och säga att exet går att anklaga för allt så tycker jag tyvärr att exet har gjort så mycket rätt som det bara går, har gjort ett så ?snyggt? uppbrott som det går. Och nu är det min vän som mest är oresonlig och inte vill släppa ifrån sig exet. Min vän försöker också bestämma vad vänner får och inte får hjälpa till med, t.ex. bestämmer åt oss att vi inte har tid eller möjlighet att hjälpa till åt oss trots att vi visst har det, vännen vill bara ta emot hjälp om det kommer från exet. Exet är enligt vännen den enda som kan hjälpa hen vidare, vilket ju blir lite destruktivt eftersom det är exet som är roten till smärtan plus att det är fördelaktigt för vännen att hamna i beroendesituation av en person som hen inte vill släppa från sitt liv. Det vi för höra att vi inte kan hjälpa till med är typ fysisk närhet, mest sådant som definierar en relation som att ha någon att sova med och mysa med. Det vännen beskriver som kriterier för att kunna gå vidare låter precis som ett förhållande, vilket jag tolkar som att min vän inte vill ta itu med känslor av ensamhet utan antingen vill fortsätta förhållandet precis som innan eller direkt dyka in i ett nytt vilket hen inte kan göra med oss vänner.
Jag har försiktigt för någon dag sedan försökt säga att det tyvärr inte är upp till min vän att bestämma vad exet gör härnäst i sitt liv och att exet försöker så gott det går, men då flippade hen totalt och ville inte höra något av det och förbjöd mig från att säga något liknande igen. Vad ska jag göra? Jag sa att som vän så innebär det att jag förr eller senare måste säga saker som är jobbiga att höra men som är sanna, men här fastnar vännen i mantrat om att hen har rätt att bestämma vad exet gör med sitt liv de kommande månaderna.
Hur ska jag hjälpa min vän?
Är det rentutav så att det är vännen som tänker rätt och jag som tänker fel? (vore inte första gången)
Ska jag bara hålla med om allt min vän säger eller är det även mitt jobb som kompis att säga ifrån ibland?
Förstår att allt tar tid, och att jag måste finnas för min vän när hen har det som svårast, jag är helt enkelt bara orolig för att det här kontrollerande beteendet inte är sunt och vill gärna stoppa det innan det går för långt. Känner att risken är att exet spelar med ett tag och sedan får nog och drar så får min vän klara sig själv bäst hen kan, och då är min vän inte tagit itu med vad som händer alls. Men jag kanske gör en stor grej av något för tidigt?
Jag undrar också vad sjutton man säger till en person som upprepar samma saker hela tiden om och om igen utan att låta som oförstående eller nonchalant? Vad är ett bra svar på ?mitt liv är över? eller ?jag har inget att leva för längre? och ?jag kan lika gärna dö?? Vad ska jag säga? (seriös fråga - jag vet verkligen inte!)