Hur mycket ska en bonusförälder umgås med sitt bonusbarn?

Det beror på ålder, hur barnets dagar ser ut och hur det ser ut i er familjekonstellation.

I vår familj har vi båda barn och är därmed är båda bonusföräldrar(de är hos oss lika mycket). Tonåringar finns det från båda sidorna och dem är vi inte så mycket med, nån av oss. De hänger med sina kompisar eller spelar online så det blir inte så många tillfällen de faktiskt vill göra nåt med oss. Ibland gör vi saker allihop som tex att spela pingis eller nu på höstlovet var vi iväg på en sak allihop och då funkar det. Tycker att det är bra för oss alla på det här viset. Vill de göra nåt med någon av oss så gör vi givetvis det men det blir lite nu och då när det faller sig så. Jag har inte gjort något ensam med hans tonåring och han har inte gjort nåt ensam med mina tonåringar. Gör ju knappt nåt ens med mina egna så det skulle bli jättekonstigt om jag skulle dra iväg på nåt med hans, men skulle ungdomarna själva vilja så absolut. 

Sen har min sambo två barn i lågstadieålder och de gör mycket med oss. Jag har tex bakat flera gånger med dem och då gör min sambo annat eftersom han inte tycker det är så kul att baka. De är med oss ut och springer tex, eller är med och handlar, är ute i trädgården med oss när man gör såna saker. De verkar tycka det är helt ok oavsett vilken vuxen de är med. Med de yngre kan jag göra saker själv, ville de inte har nåt emot, så det är skillnad på dem och tonåringar (även mina egna :) )

Barnet är 7 år och är hos mig 4 av 7 nätter. För mig är det självklart att man vill vara med barnet och jag inbillar mig att jag hade gjort så i omvänt fall, om det var jag som var bonusförälder. Men det kanske är naivt. Tror att det faller sig mer naturligt för er då båda har barn och liksom inte "sabbar" genom barnens närvaro. 

Nej, jag tror inte det faller sig naturligt för alla. Det är skillnad på mina barn och andras ungar vare sig man vill eller inte *ler*. 
Jag hade två tonåringar med mig in i vår nya familj och min man ett barn i 4-årsåldern. Jag är ingen småbarnsmänniska och gjorde inte mycket ensam med hans dotter. Jag hade absolut inget behov av att vara med henne. Och skulle min man ha krävt det av mig så hade jag blåvägrat. Jag gör fortfarande inte mycket ensam med henne, men vi gör så klart en hel del gemensamt. Hon är med liksom när allt annat händer i livet.

Jag tror man måste låta relationen mellan bonusförälder/bonusbarn växa fram i sin egen takt och på deras villkor, inte på våra. Som förälder vill man förstås att alla ska tycka att ens egna barn är de mest fantastiska som går på denna jord, men så är det ju förstås inte. 

Däremot så bör ni kanske prata om vad han menar med att barnet "tar tid". Ni har trots allt nästan en halv veckas vuxentid om jag förstår dig rätt, och är det inte nog för honom så ska han kanske inte leva med någon som har barn. Eller är det bara det att han vill ha varannan vecka?

Det är inte alls självklart, lika lite självklart att barnen vill umgås med mammas/pappas nya. Det är två individer som "tvingas" in i en relation med varandra som de inte har valt, utan får på köpet.
Jag valde, när jag träffade min sambo, att inte alltid vara med honom när han hade barnen, nu hade han barnen vh, men vissa gånger, kunde jag vara där en kväll, ibland inte alls, ibland hela helgen.
Det var först, efter några år, då sambons barn och jag hade lärt känna varandra (i vår takt) som vi gjorde saker tillsammans, för att vi ville och att vi trivdes med varandra.

Ja det är väldigt naivt av dig. Att leva med andras barn är skitjobbigt, något som många föräldrar inte kan förstå. Till och med om man tycker om barnet är det skitjobbigt. Du kan inte räkna med och absolut inte kräva, att din sambo ska göra något med ditt barn, speciellt inte på tu man hand.

Han menar att det skulle bli lättare att vara en närvarande bonusförälder om man fick en paus på en vecka, med lite mer kontinuerlig vuxentid. 

Kan du ändra umgänget?

Ja, det är förmodligen naivt, men samtidigt kan jag inte låta bli att undra varför man ger sig in i en relation med en som har barn om man har problem med det. Han har dels problem med att känna sig pressad att umgås med barnet, och dels anser han att vi har för lite tid med varandra. Barnet kommer först, för mig, och det blir ju otroligt knepigt när det inte är så för honom. 

Jag kan, men vill inte. Det skulle kännas fruktansvärt att vara utan sitt barn en hel vecka. Jag är ganska kompromisslös på den punkten. Kanske trodde han att jag skulle vänja mig och övergå till varannan vecka, men jag anser att jag var tydlig med detta innan vi flyttade ihop... 

Tja, du kanske ska undvika att ha relationer om du tycker det är naivt. Eller relationer med de som har barn.
Han gav sig in i en relation med dig, trots att du har barn. Jag gav mig in i en relation med en man, trots att han har barn. Hade han resonerat som du, så hade jag nog tackat för mig och sökt mig bort (och det gjorde jag flera gånger innan jag träffade min sambo)