Hjärnspöken

Hej,

Jag skilde mig för drygt ett och ett halvt år sedan, ha två barn med min tidigare. Min sambo har samma historia, skilde sig för 2 år sedan oh har två barn sedan tidigare. Både jag och min sambo hade levt sedan tonåren med våra förra detta partners, med andra ord ungefär halva våra liv med Xen. Vi skilde väl oss båda pga att kärleken och omsorgen inte fanns kvar, stress och vardagen hade armat ur förhållandet och bråd och "sida vid sida" gång genom livet var vardag. Typ. Vi skildes båda på ett ganska odramatisk, och från båda parter ömsesidigt sätt.

Jag träffade min sambo gansk snart efter skilsmässan. Våra barn går väldigt bar ihop, våra X har vi ganska bra relation till, inga bråk men heller inga vi "umgås med". Jag och min sambo är tok förälskade, har ett jätte bra sex och samlevnadsliv, pratar öppet om allt och jag känner verkligen för honom som jag aldrig gjort förut. Han ger mig ofta komplimanger och anstränger sig mycket för att han vil att jag ska känna IG speciell och älskad av honom. Vi har nyss köp och flyttat in i vårt drömhus. Med andra ord, livet är i allmänhet bra för mig. Egentligen är det riktigt bra.

Problemet då....

I mitt huvud blir jag emellanåt störd av att vi båda haft ett "annat liv". Jag vet att det är verkligheten, jag är en förnuftig och vettig person egentligen, och jag vet att det är småaktigt av mig att hela tiden "önska" att historien vore annorlunda på något sätt. Jag vill inte se bilder från hans förra liv, jag vill inte höra historier för jag påminns jämt om att där funnits en annan som han "lovat att älska i nöd och lust", lovat hela framtiden till, skaffat barn med, delat alla år, fina och jobbiga stunder osv. Jag vet att det är verkligheten... men jag kommer Inter över tanken att "hata historien".

Det gör mig ledsen ibland, på dåligt humör, väldigt negativ allt som har med hans förslag att göra som jag vet eller misstänker att "dem gjort" osv. Jag säger ofta tex att jag tycker att deras möbler var fula och att jag inte vill ha dem i mitt nya hem dels för att dem är omoderna och dels för att jag vill ha "mitt eget". Typ... ibland kan jag vara elak om det också.

Min sambo är förstående, kastar ut allt han äger och har, gör allt för mig... endå är det aldrig bar nog för mig. Återigen, jag vet att det är jag som är felet, jag som är småaktig och lite "svartsjuk" på att han hat ett annat liv som inte har med mig att göra. Jag vet att det är fel. Men i stundens hetta, när alla känslor svallar upp så kan jag inte hejda och förmå mig att stoppa tankarna och tänka rationellt just då.

Det är som att jag är svartsjuk på att han haft ett fint liv med någon annan, fast jag vet att känslorna tog slut och han inte var lycklig med iver utan mer bara "fann sig i vardagen". Fast han berättar varje dag att jag är den rätta och speciell, att han aldrig känt så start för någon eller aldrig känt sig så älskad. Fast jag känner precis samma så ka jag inte komma över svartsjukan att vi haft olika liv. Jag vet inte varför och kan inte förmå mig själv sluta fast jag verkligen försökt.

Vad ska jag göra Finns det andra som känner lika? Borde jag söka "hjälp", gå till psykolog innan ajg förstör mitt drömliv, och den tillvaron som har allt för att egentligen göra mig riktigt lycklig men som just nu inte gör det.