Låter tråkigt, men kanske inte så ovanligt.
Men det är absolut ingen naturlag att det ska bli slentrian i livet när man är halvvägs.
Jag fyllde nyss 40, och tycker livet är riktigt bra.
Har stått o stampat lite på jobbet, men det är på väg att lösa sig, och på hemmafronten trivs vi bra ihop, och det är fyllt upp med barnen, hus och övriga projekt.
Tycker du ska fundera ordentligt på om det inte är så att ni ska bryta upp.
Visst blir det en omställning för både er och barnen, men å andra sidan är livet för kort för att gå år ut och och inte må bra.
Om inte situationen förändras, hur tror du att du mår om 5 år? Om 10 år?
Finns risk att du bara blir bitter när du ser tillbaka på ett liv som bara rann iväg i slentrianmässigt tristess.
Men det kan du bara svara på själv, det är ett stort kliv ut i det okända att bryta upp från det man är van och trygg i.
Men jag har läst om många som gjort, och har flera vänner som gjort detsamma, och det ända de brukar ångra är att man inte gjorde det tidigare.
Barnen mår i allmänhet bättre när föräldrarna mår bättre (om inte uppbrottet blir kaotiskt och barnen används som slagträ mellan föräldrarna).
Lycka till oavsett, och hoppas det löser sig till det bättre.
Går kanske att få fart på gubben din också, så ni hittar tillbaka till varandra igen, och ganska visar lite engagemang för er familj.
