trumpes skrev 2017-01-04 13:53:46 följande:
När jag läser era historier känner jag igen mig i mycket av det ni säger....
Jag lever tillsammans med en man som har fått diagnosen ADD och borderline. Vi har varit tillsammans i 1,5 år nu och jag märkte väldigt tidigt att det var något som inte riktigt stämde i början av vårt förhållande när jag såg hans tankspriddhet, oförmåga att planera och strukturera, ständigt försenad och hopplösa koncentrationsförmåga. Han berättade ganska direkt att han fått diagnosen ADD vilket gjorde mig lugn för då var han ju inte bara lat! Nu i efterhand har jag insett att han i förbifarten mumlade att han samtidigt fick en annan diagnos, nämligen borderline. Då visste jag ingenting om borderline så jag la ingen uppmärksamhet på det.
Allt efter att tiden gick så började den sjukliga svartsjukan, orimliga utbrott och aggressioner, rädslan för att jag skulle lämna honom, skuldbeläggning på mig mm. Bråken kom oftare och det kändes altid som att det blev en höna av en fjäder. Han misstolkade mig så ofta och trodde att jag snäste och var otrevlig mot honom när så ABSOLUT inte var fallet. Detta resulterade i utbrott det saker slogs sönder och de mest verbala kränkningarna kom ur hans mun. Jag började med tiden att ifrågasätta mig själv och känna mig sjuk på något sätt, som om jag var en hemskt otrevlig människa som inte insåg det själv. Började gå hos en psykolog för att ta i tu med mitt otrevliga sätt och kom, tack och lov, där på rätta tankar igen. Att mitt sätt att vara och försvara mig på inte var annorlunda från någon annans. Att jag inte är en person som man lätt trycker ner utan jag vill stå upp för mig själv när jag blir orättvist dömd, anklagad eller kränkt.
I somras så var det min bror som först uttalade att han trodde att det var någon personlighetsstörning som spökade hos min partner. Jag kände mig lättad att han också såg det jag såg och började först läsa om bipolär sjukdom som min bror först nämnde. Tyckte inte att jag kunde känna igenom honom tillräckligt mycket i den diagnosen men kom då på att han tidigt i vårt förhållande nämnt en annan diagnos han fått efter sin utredning. Jag ställde honom mot väggen och sa att jag ville se han utredning. Där står det klart och tydligt att han är borderline.
Nu, efter att ha läst allt jag läst så finns det ingen tvekan om detta. Jag känner igen mig i precis ALLT som står om sjukdomen och att leva med en person som har den vilket att gett mig tröst på något sätt. Alla bitar har fallit på plats och när jag tänker på allt han berättat om sin barndom så förstår jag mig på varför han agerar som han gör i vissa situationer. Med detta inte sagt att vårt förhållande har blivit lättare. Hans utbrott, nedstämdhet, svartsjuka mm har bara blivit värre men jag har fortfarande en känsla av att det går att lösa med rätt form av terapi. Han står nu på kö för att få DBT-behandling på Sahlgrenska vilket är en form av terapi som har visat sig fungera mycket bra på borderline-personer. Dessvärre så är kötiden väldigt lång och vårt förhållande känns olidligt emellanåt men vi försöker ta en dag i taget.
Känns skönt att få berätta om detta då det inte finns någon hjälp som anhörig att få i Göteborg och det är ett känsligt ämne som jag inte kan prata med vem som helst med, i alla fall inte om allt som händer i vårt förhållande. Vill inte att min partner ska dömas för hårt av andra. De känner honom inte på samma sätt som jag gör. Han är en underbar människa som jag älskar otroligt mycket men som mår fruktansvärt dåligt och kan då inte hantera sina känslor som vi andra.
Finns det någon annan som känner igen sig i detta så skriv gärna några rader:)
Ja, jag känner igen mig. Hoppas ni är relativt unga för då finns det en bättre chans. Är ni över 40-45 så är chanserna små till att det skall kunna gå bättre. Att din partner är på kö för DBT är det bästa ni kan göra. Det finns en hel del som blivit "fria" i det stora genom just DBT. Man får väldigt bra verktyg. MEN det är en process på flera år och man måste verkligen vilja för att det skall ge resultat.
Med ålder blir den psykiskt instabile inte bättre vilket en del tror(jag trodde) Bra om man kan fånga detta så tidigt som möjligt och börjar terapin. Med åldern blir dom ofta "smartare" och vet hur dom skall lura/manipulera/bete sig för att ses som om dom vore normala. Ett exempel på detta från min verklighet är att just Borderline har stor separationsångest. För att undvika detta blir man istället förälskad i någon annan vilket då normalt tar kärleken från sin partner och vips så klarar dom att lämna enkelt. Sedan är mitt ex även bipolär...
Visst är dom underbara när det är stabilt. Dom ger en otrolig kärlek. men är den alltid äkta? En fråga som jag fått i min egen sorg och smärta efter alla Trauman jag fått uppleva med min partner är: Hur många % har varit bra? Jag blev stum när jag fick den frågan för bara någon vecka sedan i ett stödsamtal. Jag svarade efter att ha tänkt till 50% eller kanske lite mer...
Ändå har jag fortsatt att satsat genom alla xx år. Nu är jag knäckt och totalt nedbruten!
