Föräldrar som inte visar kärlek

Jag känner igen det du beskriver. Har också stött på svårigheter men eftersom min man är raka motsatsen dvs kärleksfull och omtänksam har det blivit lättare för mig att uttrycka dem också.

Samma här! Har svårt med kroppskontakt även om jag vill.

Så här är det väl för de flesta. För mig har det dock inte varit några problem. 70 och 80-talisterna är rent känslomässigt betydligt bättre föräldrar än 40-talisterna.

Rent generellt är 40-talisterna rätt dåliga föräldrar. Jag har haft tur eftersom de med sina handlingar aldrig fått mig att tvivla på deras känslor för mig.

Lösningen är att bry sig om sina barn, skapa starka reaktioner med dina barn, våga diskutera och samtala med dem i känsliga ämnen.

Jag hade föräldrar som var födda på 30-talet. De var väldigt gammaldags och gav oss rejält med smisk ibland när vi misskötte oss men väldigt mycket kärlek annars. Kommer ihåg att jag var avundsjuk på kompisar som slapp smisk men kommer också ihåg ett par kompisar som hade föräldrar som du beskriver, de fick aldrig nån riktigt kärlek. Och jag kommer ihåg att jag kunde känna att jag alla dar veckan föredrog mina föräldrar, smisk till trots. Känner nog så i dag också. Att inte ge sina barn kärlek är det värsta man kan göra mot dem.

Känner igen det. Mina föräldrar har aldrig sagt att de älskar mig och var inte särskilt fysiska, inga kramar eller så. Först nu (jag är 34) har min pappa börjat ge mig en kram när vi träffas. Båda mina föräldrar är femtiotalister.

Min man är raka motsatsen, massor av fysisk närhet och många kärleksförklaringar. I början bad jag honom att ta det lugnt med det då jag kände mig obekväm, men nu har jag vant mig och uppskattar min mans sätt att så tydligt visa sin kärlek. Och jag har även börjat krama mina egna barn mer och berättar för dem att jag älskar dem. Något som jag hade svårt för förut.

Men trots mina föräldrars bristande kärleksförklaringar så har jag aldrig tvivlat på att de älskar mig. De har visat det på andra vis. Märkligt nog var min mormor otroligt kärleksfull mot både sina barn och barnbarn så lite konstigt att min mamma aldrig var det. Mina farföräldrar var väldigt stela och reserverade så jag är inte förvånad över min pappas brister inom det området.

Mamma är född 56 och pappa 57. Ingen av dem har varit snål med att visa kärlek, kramas eller säga "jag älskar dig".

Fel. Pappa är född 55.

Mina föräldrar är födda på 50 talet och jag har aldrig hört dom säga att dom älskar mig. Tror inte jag blivit bortskämd på kramar heller faktiskt. Minns inte att dom lekte speciellt mycket med mig heller.
Men, dom har visat kärlek på annat sätt. Dvs dom har alltid ställt upp för mig. Vi har alltid kunnat prata och inga hemligheter.
Nu när jag fått barn så skämmer dom bort dom med massa kramar och kärlek. Leker ständigt och är gärna barnvakt.

Poängen är att de allra flesta föräldrar gör så gott de kan. De kommer att göra mycket rätt men också vissa fel. Jag kan bli irriterad på individer som TS som letar efter fel hos föräldrarna snarare än att känna tacksamhet för det de gjort rätt.

Intressant ämne, har själv reflekterat över detta. Mina föräldrar sa flera gånger per dag att de älskade mig och mina syskon och berömde oss för allt och inget. Vi hade en grannfamilj där det var i princip tvärtom vilket framgick när barnen blev äldre och på allvar ville ha vår mamma istället för deras egna... Deras föräldrar är idag skilda och barnen har klippt kontakten med sin mamma (förmodligen av fler skäl än att hon inte sa att hon älskade dem men det var en bit i pusslet). Varje dag, flera gånger per dag, säger jag till min bebis att jag älskar henne och att hennes pappa älskar henne. Det är uppenbarligen ett framgångsrecept och något annat känns helt otänkbart. Min man har inte riktigt den bakgrunden men helt anammat mitt koncept och vi är öppet väldigt kärleksfulla mot varandra och vår bebis.