Sonen mår dåligt över ny valp.

hade han mått likadant över ett syskon, hade ni lämnat tillbaka syskonet då?

Han är så stor så han borde kunna förklara vad det är som ger ångest, han behöver ju inte ha något ansvar över valpen om det är det han tycker är jobbigt

Adoptera bort sonen. Behåll valpen.

Varför mår han dåligt? Har han ngt ansvar för hunden? På vilket sätt påverkar/begränsar hunden sonens liv?

Sluta dalta med ungen, livet kretsar inte kring honom. Har ni skaffat en valp får ni ta ansvar för den. En 13-åring bör för övrigt i klarspråk kunna säga vad som är fel och inte hålla på och gnälla som en trotsig 3-åring.

Blir han så jäkla blödig över en jycke så är det ju något allvarligare fel på honom, vilket inte kommer lösas av att göra er av med hunden.

Men vilka dumma svar du får.

Jag tänker att det måste ligga mer bakom än hunden i sig. T.ex att han har svårt för stora förändringar. Har ni märkt såna tendenser tidigare?

Det är normalt att ha ångest inför en sån förändring. Jag har haft ångest nästan vid varje djurköp i några dagar. Hästar, hundar och kanin. Men det lägger sig efter några dagar och efter ett par veckor känns det som man aldrig varit utan djuret. Han är nog som mig som behöver några dagar att vänja sig. En rolig anekdot när vi köpte kanin i somras, köpte den till dottern. Hon va så trött på kvällen efter alla spänningar och var jätteledsen, jag låg i badet och grät och filade på en blocket annons... Men nu älskar vi honom och han är som en i familjen... Ge det ett par veckor..

Normalt, jo men tjena. Snacka för dig själv. Aldrig hör talas om någon som får ångest och börjar tjura över att ha skaffat ett nytt husdjur, och då är jag uppvuxen bland uppfödare av både hundar, katter och kaniner.

Låter snarare som att ni har djupare problem ni bör ta tag i.

Tack för de positiva svaret. Övriga kunde jag vara utan.

Jag drog mig för att skriva här - min sista utväg eftersom det är så många opsykologiska människor som svarar här.

Får bortse från er helt enkelt.

Vår son är adopterad redan så jag skulle inte adoptera bort honom. Så det var det dummaste svaret. Har du barn själv? Troligen inte.

Tack för stödet och Hjälpsamma svar till 2 sista som skrev.

Lättast att förstå för den som själv har varit med om nåt.

Jo han har lite svårt för förändringar och som troligen beror på adoptionen.

Jag förstår att det är klokast att se tiden an.

Tack och kram till er med vettiga svar.

Carina.

Tack för de positiva svaret. Övriga kunde jag vara utan.

Jag drog mig för att skriva här - min sista utväg eftersom det är så många opsykologiska människor som svarar här.

Får bortse från er helt enkelt.

Vår son är adopterad redan så jag skulle inte adoptera bort honom. Så det var det dummaste svaret. Har du barn själv? Troligen inte.

Tack för stödet och Hjälpsamma svar till 2 sista som skrev.

Lättast att förstå för den som själv har varit med om nåt.

Jo han har lite svårt för förändringar och som troligen beror på adoptionen.

Jag förstår att det är klokast att se tiden an.

Tack och kram till er med vettiga svar.

Carina.

Väldigt fult gjort att skria att det ligger djupare andra saker bakom. Och vad vet du om det?

Väx upp