Jag vill ha fler barn men min man säger stopp

Kvinnor kan bli fullkomligt hopplösa av barntankar, det är inte lätt för oss män.

 

Jag uppmanar dig att helt enkelt leva i nuet och ta hand om de barn ni redan har, diskussionen om fler barn får ni helt enkelt ta när det väl blir aktuellt, du säger själv att det ligger 5 år framåt, ta det då när det är dags.

Är gravid just nu med ett barn jag aldrig trodde vi skulle skaffa!

Min man och jag var typ överens om inte fler barn då jag hade hemsk foglossning så jag själv ville inte mer men han tyckte även det var tillräckligt med ett barn. Har kanske nångång när barnet var ca 2-3 pratat om fler barn men han var väldigt negativ till det och jag intalade mig själv att jag också nog var nöjd. När vi såg andra med barn tätt var CI väldigt nöjda med vårt enda barn. Men sen började hon tjata om syskon vid 3-4 år, men vi var fortfarande väldigt tydliga att inga barn blir det. Men så, i somras kom det över mig som en våg, jag MÅSTE ha ett barn till! Fyllde 30 i september och dottern blir 6 i mars.

Men, bara för att jag ändrade mig över en natt så gjorde inte min man det. Många, många diskussioner som ledde till ett extremt bråk där han rakt sa att nej inga fler barn släpp det eller släpp mig, typ. Jag var förkrossad, visste inte var jag skulle ta vägen! Vi pratade inte på några dagar alls och till slut satte vi oss ner och var väldigt överens om att vår familj ska fortsätta vara en familj och jobbade på att hitta tillbaka till oss igen, pratade absolut inte om fler barn eller ej. Sen gick någon månad och så en kväll, så säger han plötsligt att han har mjuknat k barnfrågan! Jaha, ger som förslag att när min spiral ska bytas i mars 2017 att bara ta ut den då.

"Varför vänta så länge" svarade han!

Oh vips var vi gravida!

Och känns så rätt!

Hade han tidigare sagt att han ville ha fler barn så hade vi skaffat barn tidigare men nu käns det helt rätt med ålderskillnad och var vi är i livet. Känns som stor skillnad att få barn vid 31 jämfört med 25.

Antar att jag för att skydda mig mot besvikelse intalade mig att jag liksom han var väldigt nöjd med ett barn. Och jag var nog det med ett tag men man får ju lov att ändra sig ;)

Jag hade aldrig förstört en underbar familj för att kunna skaffa ett barn med någon annan, vi har det för bra för det. Jag valde att inte vara bitter över sorgen att vi inte skulle skaffa fler barn men sen tror jag inte jag någonsin har varit så säker innan på att verkligen vilja ha fler för lusten var inte sååå stor hos mig innan som den blev i somras. Det var helt otroligt jobbigt men nu är jag sååå glad över att vi ska ha barn i sommar, även om jag redan har jobbigt med foglossning mm. Vår dotter är underbar och så hjälpsam, hon har ju längtat efter sitt syskon i sååå många år :)

Det låter inte som att ni pratar ordentligt med varandra?

Tack för ditt svar och GRATTIS till graviditeten!! :) åh så roligt! Vad härligt att läsa detta, det ger mig lite hopp just nu, tack för det. Skönt att ni kunde prata ut om det efter att ha bråkat, och att ni kunde komma överens så fint ;)

Jag har som sagt alltid sagt att jag vill ha fyra, och min man sa att han kunde tänka sig tre vilket jag absolut kunde ha nöjt mig med, så nu blev det så snopet när han sa att han inte vill ha fler än två :( Men jag ska ge det tid och ta upp det igen längre fram.

Lycka till med bebisen!

Sätt in spiral och se vart han står om 5 år. Tjata inte men var ändå öppen med att du vill ha en till.

Hos oss är det tvärt om, min kille vill ha fler barn (vi har två, en på 3,5 år och en på 7 mån) men jag är tokfärdig, vill helst sterilisera mig men låter den vara kvar tills jag blir 40 iaf, ifall ifall man skulle råka ändra sig.

Men jag blir iaf mer anti när killen tjatar och nästan blir sur för att jag inte vill ha fler. Jag är nöjd som det är, för mig har det vart ganska tufft med de 2 vi har, jag är helt enkelt ingen flerbarnsmamma, jag blir stressad lätt och är i lite för mycket behov av egentid annars blir jag deprimerad. Så jag tänker att jag och din kille kanske är rätt lika där?

Jag vet min killes önskan och jag valt att vänta med sterilisering eftersom det finns en promilles chans att jag ändrar mig om många år, men har också sagt till min kille att inte tjata och bråka till sig sin önskan, för jag springer åt andra hållet då.

Tack för ditt svar. Håller med om att man blir mer anti av tjat. Jag är absolut inte en person som tjatar utan har talat om vad jag vill och han har varit medveten om detta, och jag respekterar min man och det han känner i detta. Dock blev det blev en sådan chock att han överväger att sterilisera sig då han aldrig pratat om detta innan, och jag önskar att vi kunde prata lite mer om detta men just nu orkar jag inte ta upp det till diskussion igen pga att jag är rädd för att det ska bli tvärnej, att det ska bli helt skrivet i sten om du förstår hur jag menar? Jag lever verkligen på hoppet i smyg om att han ska ändra sig och vilja ha fler barn, tror inte att det finns något jag kan säga som skulle kunna få honom att ändra sig jus nu.

Han har tidigare sagt att tre barn blir bra, men knappast fyra (så nr fyra hade varit en stor bonus för min del, hade absolut varit nöjd med tre). Så jag trodde att det skulle bli tre, därför sörjer jag att det kanske inte blir så nu om han genomgår en vasektomi.

Jättetråkigt men jag antar att jag får acceptera läget och försöka gå vidare, jag önskar ju som sagt själv inga mer barn precis just nu utan om några år, jag hoppas att min man inte steriliserar sig hursomhelst för då finns nog risken att min längtan blir för stor och jag bryter upp. Tiden får utvisa helt enkelt!

Våra flickor är 5 o 7. Vi är 26 o 27.

Min man har alltid sagt INGA fler barn. Och ja som gärna ville ha en liten snart... men accepterade och fortsatte med min spruta.. blev som ett monster av alla hormoner , och mannen säger på skoj ; ja fast om jag får välja på ett syskon eller ett hormon monster så är valet inte så svårt..

Har aldrig tjatat på han utan har låtit han komma till mig när han var redo. Så i höstas kom han o sa ; ja alltså , ska vi ha en tredje så får vi börja snart , för då vill ja ha nr 3 innan jag är 30 år

Så då va de bara o köra

Lycka till :)

Hej, har samma problem. Jag vill ha fler barn men min fru vill inte. Hon har ett antal sedan tidigare och vi har två gemensamma. Jag tar väl hand om mina barn och försöker vara en så bra bonuspappa som möjligt, med mina brister och starka sidor - som alla andra.

Vår senaste graviditet var förjävlig, både under graviditeten samt förlossningen. Min fru fick havandeskapsförgiftning och vi kämpade med en prematur, sondmatning och allt vad det innebär. Idag är vår senaste guldklimp snart 2 år och jag känner mig redo för ett tredje barn.

Hon har satt tvärstopp. Dels på grund av att hon är färdig med småbarnsåren (jag sköter nästan allt gällande den minsta), hon vill vidare i livet (karriär, intressen, egentid etc.) samt att nästa graviditet förmodligen skulle bli riskfylld med tanke på hur allt gick senast (enl. Läkaren).

Jag kan ändå inte släppa min längtan. Har alltid sett mig som en 4-5 barns far. Är så rädd att bli bitter om jag ?accepterar? att jag inte kan få fler, samtidigt som jag skulle få skuldkänslor och känna mig egoistisk att lämna pga att få fler barn med en annan.

Ibland tänker jag att jag vill skaffa barn med en kvinna som också vill ha 4-5 barn och liksom starta om. Älskar barn, bo på landet med dem, se dem springa och leka etc. det är det som ger mig glädje i livet?

vet inte om jag kan vara lycklig annars. Men jag känner mig som en skitstövel. Kan någon relatera? 

Men alltså. Är fler barn viktigare än din frus hälsa? Är du okej med att utsätta henne för fler risker, bara för att få fler barn? Eller vill du lämna relationen, få dina två barn varannan vecka för att eventuellt hitta någon ny att skaffa fler barn med?

Nej fler barn är inte viktigare än min frus hälsa. Jag skulle inte vilja att vi blev gravida igen, pga riskerna. Samtidigt tänker jag ?tänk om? det skulle bli en problemfri gravidite. Ja det är idiotiskt och jag vill egentligen inte tänka så. Men har svårt att släppa det

Jag vill såklart inte lämna heller, men ändå svårt att förlika mig med tanken på att ?bara? ha två barn. För mig är det viktigt att ha fler barn. Det är min självbild . Jag vill såklart inte heller utsätta barnen för en skilsmässa och att få träffa dem varannan vecka.

Men frågan är om jag kommer ångra detta senare i livet? Jag vill inte bli bitter över detta. Men känns som hur jag än gör så blir det fel

Han har alltså ändrat sig utan att berätta för dig eller ens vilja diskutera saken?
Eller
så har han ljugit för dig hela tiden?
Inget av det är ok utan att vara beredd på att prata om det. Kanske tom prata om det mycket.

Vill bara säga att du inte är ensam. Vi har dock bara ett barn, en liten på snart ett halvår. Jag vill så fruktansvärt gärna ha ett syskon till honom, helst innan jag är 30, men killen vill bara ha ett. Är lika gammal som du, så jag hoppas att han ska ändra sig när vår son börjar bli mer en person och inte bara en liten bebis. Men känns inte så, har inga tips, vill bara säga att du inte är ensam 🙈

Vi har liknande situation. Vi har ett barn som är 1 år nu. Jag har alltid velat ha många barn och nu säger min sambo att han inte vill ha fler. Jag är 28 nu och har alltid sagt att jag vill ha två innan 30. Tänker på detta varje dag. Försöker komma fram till hur jag ska hantera väntan och osäkerheten. Är helt klar på att jag inte vill ha barn med någon annan man men vet bara inte hur jag ska hantera att det eventuellt inte blir fler barn. 

Om man är så besatt av att skaffa hjälp istället för att ta hand om de man har och ett jämnställt föräldraskap så ska man söka hjälp!

Du har två fina barn. Tänk på det med.

Din man kanske innan barn 2 tänkte att tre var okej, men känner nu att nej, det här är faktiskt max vad jag orkar med som person för att hålla ihop. Det har han all rätt att känna. Två småbarmsperioder kanske visade sig vara hans maxtak, och han kanske ser på livet annorlunda  än dig i att han ser fler saker som livets mening.

Jag vet andra som känt efter barn 2 att nej, nu är det faktiskt nog för mig, jag orkar inte det här en gång till. 

Själv hade jag nog kunnat tänka mig 3 barn men jag började så sent att 2 var det jag hann med om jag inte ska skaffa tredje barnet vid typ 44. Min man vill dock inte ha fler än två, han är tydlig med att han verkligen känner det som ett max i hans ork för att vara en bra pappa som kan ge allt han vill tilm sina barn underhela deras uppväxt. Han säger att detsamma gällt även om jag varit 10 år yngre. Jag respekterar det, han har verkligen reflekterat vad han vill kunna ge sina barn och  landat i att två barn är vad som han skulle orka för att kunna göra det.

Din man kanske en gång tänkte att tre var vad han skulle klara, men efter två insett just att nej, här är min verkliga gräns.

Tänker exakt samma som ovan. Han kanske efter dom två fantastiska barnen ni redan har insåg att han inte orkar med ett till, eller bara inte vill ha ett till. Det finns många människor som tänker  "jag vill bara ha ett barn" som sen efter första barnet inser att dom verkligen vill ha ett till. Det kan gå åt båda hållen och det är mer än ok. Det behöver inte handla om att han planerat detta eller att han dolt något för dig. Han kanske bara insåg sin gräns. 

Du får väl kanske acceptera att han står där han står, och njuta av underverken ni redan har!  Eller så får du vänta och se vad som händer i framtiden, eller så får du gå din egna väg. Att försöka övertala någon till att skaffa fler barn är inte okej, oavsett vilket håll det går åt. Och att tjata kan bara förstöra mer än göra nytta. 

Han sa att han kunde tänka sig tre, men nu vill han inte ha fler. jag förstår att det känns som ett svek. Antagligen tänkte han att du skulle ändra dig och vara nöjd med två eller så insåg  han inte hur mycket av DIN tid som skulle gå till barnen. 

Att låta en man göra allt han gjorde innan för att underlätta.... Sällan en bra strategi. Om mannen däremot får bonda rejält, ta med sig barnen på sina äventyr (de allra flesta sakerna går att göra med barn, man får bara modifiera det lite) och att skaffa barnvakt så man är på tu man hand regelbundet är en mycket bättre strategi. 

Många män kan inte förstå den här barnlängtan som många kvinnor har, hur stark den är. Kanske för att de kan bli fäder hela livet, så länge de kan få utlösning. vi kvinnor har ju en begränsad tid på oss, kanske är det därför vår längtan är så mycket starkare än mäns i de flesta fall. 

Du behöver sätta dig ner och fundera, vilket som är viktigast, den här mannen och ert liv ihop eller ett barn till? 

Om han framöver fortfarande säger nej, särskilt till att börja om efter fem år, just när de barn ni redan har börjar bli relativt självgående, behöver du veta hur du vill göra. 

Kan du tänka dig att leva med 'bara' två barn, i kärnfamiljen? Eller kommer det att göra dig bitter? 

När du väl vet hur du känner kring det får du ta det därifrån. 

Ett alternativ, om han fortfarande inte vill ha fler sen och du fortfarande absolut vill det, är att du skaffar barn själv, med donator. Då får han välja om han vill vara med eller inte. 

Vill du absolut ha barn i ett förhållande, ja då måste du tänka dig för noga innan du gör något. Först ska du göra slut och få ditt nya liv att fungera, sen ska du hitta någon att bli kär i och som du behöver lära känna bra, bo ihop med innan, som känner dina barn väl och sen så småningom skaffa barn. 

Du måste också vara beredd på att hur mycket den här nya än tycker om dina barn, så finns risken att han inser när han får ett eget, att känslorna för hans eget är oändligt mycket större än de för dina barn. 

 

 

Det har gått fyra och ett halvt år sedan ts startade tråden.