Introvert ihop med oförstående extrovert, funderar på separation
Hej vänner,
den här tråden blir nog mer till att skriva av sig än att jag väntar någon lösning.
Kort historia:
Jag är i fyrtioårsåldern, och varit tillsammans med min sambo i ca 13 år. Vi har ett barn som är ett och ett halvt år.
Vårt förhållande har gått upp och ner, men i det stora hela har det varit mycket givande då hon är i mycket bilden för hur extrovert är och jag är mestadels åt det introverta hållet. Det är något vi har pratat om och skämtat om tidigare genom åren, men ändå har det lyft oss - jag t.ex. har rest mer, men samtidigt kanske gett henne en trygghet och kanske djupare betraktelser och tankeinfluenser än vad hon fått från sina närmaste.
Efter att vi fick barn har relationen förändrats till status skitkass - jag upplever (förstås) att det mest är hennes fel - hon har blivit genuint elak, försöker trycka ned mig med saker som "du måste förstå att du inte är normal" , "jag förstår inte att du ens vill ha barn", "jag respekterar dig inte" och hon säger att hon brukar "hämnas" på mig att göra en del saker i vardagen som att lägga saker fel för mig och så vidare - vilket i mina ögon låter helt sjukt.
Men, det vore ok om hon nu sade att hon ville separera men det vill hon inte säger hon.
Jag vill själv (eller ville, det börjar tryta nu..) kämpa på mitt barns skull, men nu vet jag inte mer..
Vi har gått i parterapi några gånger och jag upplever det att det framför allt är hon som är missnöjd med mycket - det gäller alltså inte bara mig, utan avundstankar på andra människor och liknande. Jag har sagt att hon skulle behöva gå själv i terapi för att reda ut massor av saker, men då blir hon bara förbannad (trots att hon gjort det förr i perioder). Hon är "känd" för att lätt bli missnöjd med saker och visa sitt missnöje hos bekanta och så vidare.
Sex har vi haft två gånger på två år. Jag har slutat att närma mig eller ens försöka, och vi har pratat lite om det några gånger, men hon vill inte.
Jag tycker också att hon inte verkar gilla att vara mamma - hon ger barnet mat och byter blöja, men i övrig surfar hon eller försöker komma iväg från barnet på "något" så fort som möjligt. Jag upplever att jag oftast är den som "ser" barnet och ger honom kontakt och lyssnar på honom. De ganska många mammor jag känner upplever jag har ett mycket större intresse för sina barn när man är med dem, det är ingen tvekan (ja, utom en bekants väns fru, men han går i samma tankar som mig). Det är en stor besvikelse, för jag trodde att hon skulle visa sitt barn mer intresse.
Jag har också jobbat 80% för att vara hemma extra med barnet och är nu hemma på heltid några månader. Saken var att hon skulle också jobba 80% när hon började, men nu har det redan ändrats till att hon "måste" jobba 100%. Och nu vill hon att jag ska vara hemma längre (för annars kommer hon behöva att gå ner till 80% en period. Jag känner mig lite så att hon egentligen inte vill separera för att det skulle innebära att hon fick barnet en vecka i taget och förmodligen mycket mer - jag känner mig utnyttjad av henne.
För mitt barns skulle spelar det ingen roll att förhållandet är risigt, jag hade kunnat godta det ett bra tag (och se om det kanske vänder..) om det inte var så att jag som sagt är ganska introvert - och hon är helt oförstående till det, utan blir arg och säger att det är konstigt att jag behöver egentid och försökta förklara olika människotyper men det avfärdar hon helt.
Jag älskar att vara med min son, men jag kommer inte att palla att vara med honom så mycket som hon kräver och utan att få någon större tid själv. Jag känner det just nu som om jag drunknar efter att tillbringat julen med hennes extroverta familj - som jag har dels att svårt att kommunicera med, och som dels är helt oförstående till att man inte t.ex. vill gå ut, ligga och läsa och inte vill umgås 24/7. Det har nu gått så långt att jag ser det som en befrielse att separera för att få minst en vecka själv blandat med den tid jag har att vara med min son. Jag vet att jag skulle kunna älska min sambo om hon vart mer "som förr", men den person hon är nu finner jag inte mycket gemensamt med.
Finns det någon lösning på det hela - nä, jag inser när jag skriver att det bara finns separation för att må bra igen - men tycker så fruktansvärt synd om min son:(
Ser gärna tankar från någon som är medveten om att de lever i en relation med extrovert vs introvert eftersom jag upplever att det dessa olikheter i grundpersonligheten som göra att det inte fungerar - hur löste ni det? Eller hur gick det åt pipan?
PS Om du inte vet själv om du är introvert eller extrovert kan du ställa dig två enkla frågor: Tillbringar du hellre närmsta två veckorna med folk nästan dygnet runt eller ensam? Om du var sista människan på jorden och alla andra försvunnit, vad skulle du göra då? Extroverta brukar svara att de hellre är med andra nästan dygnet runt än själv, samt att de inte skulle vilja leva själv som sista människan på jorden, medan introverta ser två veckor själv som något att se fram emot, och ofta svarar med något praktiskt de skulle göra om de var sista människan på jorden. Källa: Jonkman, Introvert - den tysta revolutionen.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2017-01-02 02:13