Introvert ihop med oförstående extrovert, funderar på separation

Jag är introvert och min sambo är extrovert. Att vara introvert och bli mamma är något av det tuffaste jag varit med om då jag har ett stort behov av återhämtning och att få tid ensam. Detta har fått stryka på foten en hel del, vilket givetvis påverkat mitt humör och min relation i omgångar.

Jag blev också elak ett tag efter att vårt barn föddes. Jag bar på en jättestor frustration, en känsla av vad jag trodde "alla" förväntade sig av mig som mamma (att ALLTID finnas där för barnet och göra allt rätt). Dessutom fanns där en längtan att fly, att få återgå till "mitt" liv och mig själv igen. Visst älskade jag barnen men känslorna var starka och mycket av min frustration gick ut över min sambo. Det var inte rättvist nånstans men jag kände mig verkligen fångad i min nya roll som mamma och kunde inte slappna av alls. Det kändes dessutom tabu att prata om känslorna. Allt skulle ju vara så lyckligt när jag äntligen fått barnet jag längtat efter så länge.

Vi hade några dåliga år med sömnbrist, tjafs och frustration, men det blev bättre. Vi provade parterapi men kom inte så långt med det. Däremot är vi sjukt envisa båda två och vi har bestämt oss att ge det vårt allt så vi tuggade oss igenom det värsta och har sakta tagit steg närmre och närmre varandra och har nu en fungerande relation igen.

Mitt enda riktiga tips är att prata med varandra när ni är mätta och fått sova ut. Diskutera hur ni ser på relationen utan att kasta skit på den andre... beskriv besvikelse och frustration utan att skuldbelägga. Sedan börja diskutera vad ni kan göra utifrån er själva. "Jag inser att jag gör det här på fel sätt och därför vill jag ändra på det. Finns det något mer du behöver från mig?" Du kan bara ändra dig själv och inte någon annan.
Sätt sedan en tydlig tidsgräns. "Jag mår inte bra i vår relation. Det är så jag känner. Om inte det blir en förändring från bägges håll inom 3 månader så vill jag separera. Jag behöver det här från dig. Vad behöver du från mig?" Utvärdera efter tre månader. Har någon förändring skett och är den tillräckligt stor för att ge hopp för framtiden?