....vad har anledningen varit? Och har ni ångrar er sedan? Tvåbarnsnormen lever så starkt men jag är ganska nöjd med ett barn. Rädd dock att ångra mig när det är för sent (kanske redan är i och för sig). Undrar därför hur andra tänkt. Dela gärna med er.
Vi var nöjda med ett barn i ganska många år. När vi till sist kom på att vi ville ha ett till, fick vi missfall. Några månader senare blev jag oplanerat gravid med tvillingar. Inget vi ångrar idag, familjen känns komplett!
Jag väntar mitt första barn och det blir förmodligen bara ett. Jag är även ensambarn, och även min mor är ensambarn så jag kanske kan ge lite input. Att vara enda barnet är mycket vad ens föräldrar gör det till. Mina föräldrar har lagt mycket fokus på att göra mig självständig och stark, och det har de lyckats med. Det som varit negativt med all fokus på mig är att när jag var tonåring och ville testa gränser så var de mina största antagonister och jag var i mentalt underläge. Så om jag själv endast kommer förbli enbarnsförälder ska jag försöka att släppa tyglarna mer och vara mer öppensinnad om mitt barn vill välja vägar som jag personligen inte skulle välja. Det som varit bra är att jag tidigt fick gå på dagis och lära mig socialisera med andra barn samt att min mor aktiverade mig tillsammans med hennes vänner som hade barn i samma ålder. Jag är väldigt introvert av naturen så utan dagis och uppmuntran till lek hade jag mycket väl kunnat sitta med näsan i en bok hela barndomen.
Många jag känner verkar se det som enbart negativt att vara ensambarn men det är som precis allt annat här i livet högst individuellt. Min sambo har tex. två syskon som vägrar prata med varandra så bara för att man har samma föräldrar så innebär det inte att man per automatik kommer ha en bra relation.
Vi "hade" ett barn och funderade länge på om vi skulle försöka med en till. Eftersom att jag lite fysiska svårigheter skulle vi ge det 6 månader. Om det skulle ta sig så skulle vi vara tacksamma men om fet inte gjorde det var vi tacksamma för det barnet CI fick.
Nu blev jag gravid på första försöket och vi är jätteglad. Vårt första barn kommer vara nära 3 när vårt andra föds.
Vi var nöjda men var rädda att ångra oss och ville ge barnet ett syskon om vi kunde eftersom vi själva har syskon.
Ingen ånger alls. Maken kunde tänka sig ett, så det kom vi överens om.
Inga syskonbråk, vet fler som inte alls kommer överens med syskon (inklusive maken), både ekonomiska och logistiska fördelar med ett.
Vi har bara ett barn, en son på 8 år. Det är inte ett självklart val med bara ett barn men fördelarna som finns är att det är nästan alltid lugn och ro hemma hos oss eftersom det inte finns någon att bråka med, vi har aldrig dåligt samvete eftersom vi kan prioritera honom, han kan få ägna sig åt många aktiviteter eftersom vi har tid, vi har tid att besöka honom i skolan eller ta hem kompisar, vi vuxna får egentid, vi har råd att ge honom det vi vill mm. Om vi avstår från något är det aldrig pga tidsbrist eller ork vilket känns bra.
Nackdelarna är förstås ensamheten och den lilla familjen. Vi försöker kompensera med div djur, hälsar ofta på släkten (han har många kusiner) och tar hem många kompisar. Om vi inte hade haft en väldigt stor släkt hade vi nog tänkt annorlunda, nu får han ändå en stor familj men på ett annat sätt.
Vi har bara ett barn, en son på 8 år. Det är inte ett självklart val med bara ett barn men fördelarna som finns är att det är nästan alltid lugn och ro hemma hos oss eftersom det inte finns någon att bråka med, vi har aldrig dåligt samvete eftersom vi kan prioritera honom, han kan få ägna sig åt många aktiviteter eftersom vi har tid, vi har tid att besöka honom i skolan eller ta hem kompisar, vi vuxna får egentid, vi har råd att ge honom det vi vill mm. Om vi avstår från något är det aldrig pga tidsbrist eller ork vilket känns bra.
Nackdelarna är förstås ensamheten och den lilla familjen. Vi försöker kompensera med div djur, hälsar ofta på släkten (han har många kusiner) och tar hem många kompisar. Om vi inte hade haft en väldigt stor släkt hade vi nog tänkt annorlunda, nu får han ändå en stor familj men på ett annat sätt.
Jag har länge också funderat på det, då jag helst själv bara ville ha ett barn. Jag har växt upp med ett syskon som jag inte alls gick bra ihop med.
Jag har dock ändrat mig idag, då syskonet har sagt upp kontakten med familjen står jag ensam nu när vår mor är sjuk och dessutom mina morföräldrar i dåligt skick. Och hela ansvaret blir ju automatiskt mitt, det är fruktansvärt ensamt och väldigt tung. Men det finns inga fler släktingar att vända sig till tyvärr. Det Kan ju vara en bra sak att ha med i åtanke Om det inte finns ett stort nätverk. Men visst, det är ju ingen garanti alls att det blir lättare bara för att man får fler barn. Blir det som hos oss hjälper ju det ingenting. Däremot så har jag tagit med det i beräkningen om planer för hur många barn vi ska ha. Nu vill jag helst ha en hel flock, några lär ju komma bra överens då även som vuxna, hehe. Ironin bara när det visar sig inte vara lätt för oss att få barn överhuvudtaget.
Jag har en dotter på drygt två år och jag har känt sedan förlossningen att det inte blir fler barn. Det är bara en känsla jag haft från början. Sedan förstärktes den känslan under bebistiden då jag tyckte att det var så orättvist att jag var tvungen att göra allt. Skulle vi dela lika på föräldraledigheten från början och jag slapp amma så skulle jag möjligtvis kunna tänka mig ett barn till.
Jag får inte frågan så ofta men jag ger lite halvspydiga svar. Det angår ingen hur många barn vi har och jag är så trött på tvåbarnsnormen. Jag blir 36 i år så även om jag ångrar mig om några år så är det uteslutet med fler barn. Jag vill bara ha min dotter så enkelt är det. Jag förstår inte varför det skulle vara positivt med syskon.
Jag har en dotter på drygt två år och jag har känt sedan förlossningen att det inte blir fler barn. Det är bara en känsla jag haft från början. Sedan förstärktes den känslan under bebistiden då jag tyckte att det var så orättvist att jag var tvungen att göra allt. Skulle vi dela lika på föräldraledigheten från början och jag slapp amma så skulle jag möjligtvis kunna tänka mig ett barn till.
Jag får inte frågan så ofta men jag ger lite halvspydiga svar. Det angår ingen hur många barn vi har och jag är så trött på tvåbarnsnormen. Jag blir 36 i år så även om jag ångrar mig om några år så är det uteslutet med fler barn. Jag vill bara ha min dotter så enkelt är det. Jag förstår inte varför det skulle vara positivt med syskon.
"Ensamhet" och "liten familj" låter bara som något positivt tycker jag!
Nej, sonen har inte själv uttryckt en önskan efter syskon men däremot grannar, dvs någon att leka med utan krångel. Vi bor på landet utan grannar, 6 km från samhället, så ensamheten skulle ju lätt ordnas med en flytt om vi ville.
Jag hade alltid tänkt att jag skulle ha många barn medan min man bara ville ha ett. Sonen är provrörsbarn och vi valde att köra "naturligt" och låta naturen ha sin gång om det skulle bli ett syskon eller inte, hade vi verkligen velat ha ett till barn hade vi gjort en till provrörsbefrukning. Efter två år utan syskon (och heller ingen större sorg) känns det bara skönt och enkelt med ett syskon.
Men jag håller med många av er i tråden, det är många kommentarer från omvärlden om brist på syskon, mer eller mindre diskreta.
Tack för era svar. Jag känner igen mig i mycket. Jag är så otroligt glad och lycklig att vi fick barn, det var inte alls självklart. Nu känns livet komplett och jag är nöjd. Saker har fallit på plats. Med ett barn känner jag att jag har tid och ork och ekonomi att ge henne de bästa förutsättningar samtidigt som jag har tid till egna intressen. Vi hade en jobbig första tid med vårt barn men det har blivit bra men jag är inte sugen på en graviditet och förlossning till och har många gånger tänkt hur sjutton skulle jag orka med en liten till nu. Samtidigt får jag höra att man är egoistisk om man bara skaffar ett barn. Jag har själv en syster som betyder mycket för mig och inga vänner kan ersätta henne men hade jag inte haft någon syster hade jag säkert mått bra ändå. Vårt barn har 5 kusiner. Ja jag vet inte hur vi ska göra men det är skönt att höra att det finns fler som valt ett barn.
Vi har ett och vi är nöjda.
Så trött på att ifrågasättas för vårt val även om det efter sju år minskat rejält.
Trött på argumentet som "bra att ha avlastning när ni blir gamla" vilket inte finns någon som helst garanti för. "Ett syskon kan aldrig ersättas med en kompis" vilket set visst kan. Bara för två barn delar genpol behöver de inte komma överens med varandra alls. "Endabarn blir så egoistiska", "enda barn tror att allt cirklar kring dem", "det är så synd om barn att inte få syskon" Osv osv.
Vår son är sju år. Han är en social, trevlig kille som är bra på att vänta på sin tur och att dela med sig. Han är ett fantastiskt språk och kan argumentera för sin sak. Han är trygg och har ett gott självförtroende. Han har ännu inte efterfrågat att ta hem någon kompis men längtar ibland efter sin kusin som vi då åker och hälsar på. Han har aldrig efterfrågat ett syskon. När han var tre ville han ha en bebis men inte som syskon utan för han skulle minsann vara pappa. Han fick en docka.
han trivs med sig själv och är otrolig på att leka. Vi har djur som han gärna leker med och som han inte skulle vilja vara utan.
Vi är en liten familj, oerhört nöjda med vårt val ich fler blir det inte för fadern har gjort en vasektomi. Så säkra är vi på vårt val.
Vi bryt oss inte om två-normen, som mer och mer börjar luta åt tre!
Ingen ånger alls. Maken kunde tänka sig ett, så det kom vi överens om.
Inga syskonbråk, vet fler som inte alls kommer överens med syskon (inklusive maken), både ekonomiska och logistiska fördelar med ett.