Varför faller jag för känslomässigt otillgängliga män?

Svaret finns nog i din trådstart:)

Jag tror att följande händer: män du träffade, såg dig som en undergiven tjej där de tolkade fel din blyghet. Eftersom de är dominanta i sättet så blir de attraherade, uppvaktar dig och visar mycket intresse. Under tiden så normaliseras du, blygheten börjar släppa och du slappnar av, blir mer normal som du säger. Männen inser att den undergivna tjejen, som de blev attraherade av är borta, de svalnar och börjar fundera vad är det som händer. Attraktionen till dig börjar stagnera och de börjar tappa intresse. Vid det läge börjar de visa minskat intresse fysiskt också, just med små handlingar (som att inte hålla i handen, närheten etc). Samtidigt börjar du märka att uppvaktningen och intresse, som du blev van vid och förtjänar såklart i en relation, uteblir. Varpå du börjar svalna också. 

Det du behöver jobba på är din blyghet, om du vill. Om du är nöjd med dig själv (själv kan jag tycka att lite blyghet är attraktivt hos båda könen), så kan du, vid passande tillfälle, nämna att du är lite blyg i början. Så att killar vet om det och inte tror att det är din undergivna personlighetsdrag. 

Lycka till!

För att man skall kunna uttrycka känslor så måste samtalsklimatet och den sociala samvaron vara rätt, och tillåtande. Att vara en god kommunikatör handlar inte bara om att kunna uttrycka sina egna känslor och tankar, utan om att skapa förutsättningar för att andra skall våga göra detsamma.

Det har enligt mig inte så mycket att göra med de egenskaper du listar, jag är väl allt det, utom möjligtvis intelligent... ... en av de finaste komplimanger jag fått var när min hypermaskuline kusin, som får anses vara ett skolboksexemplar av den "tysta & starka" typen, sa att jag borde ha blivit präst, för jag är så jävla bra på att få folk att "bikta" sig. Nu blev jag inte präst... jag blev en jävla finansvalp, men det var en fin stund, ett riktigt bromance ögonblick.

Sedan är ju fysisk närhet i vardagen viktigt och trevligt, bara det inte blir gulleputtande, det pallar åtminstone inte jag med, dessutom är det riktigt avtändande, min sambo brukar gulla med mig för att retas ibland då hon vet att jag klättrar på väggarna då! 

Att hålla hand är väl ok, det har jag lärt mig att acceptera, hon smyger alltid in den där i vilket fall som helst, dessutom är det ett bra sätt att hålla rätt tempo om vi är ute och promenerar, annars hade hon fått småspringa bakom mig.

Ett ord - anknytningsmönster.

Jag hade samma problem tidigare, både med vänner och partners, och när jag började läsa om anknytning i barndomen trillade polletten ner. Det känns helt sjukt men när man väl förstår mönstret och orsaken är det löjligt tydligt. Googla på anknytning så finns det massor att läsa om. Boken Hemligheten - från ögonkast till varaktig relation är en jättebra bok som tar upp hur anknytningsmönster påverkar och hur man kan komma ur den negativa spiralen.

Jag bestämde mig för ca ett år sedan att ge fan i mina första impulser (styrda av anknytningsmönstret) och istället ha med lite långsiktigt och logiskt tänkande. Jag träffade en helt jäkla underbar man som är precis tvärt emot tidigare partners. I början var jag rent av chockad att han var så omtänksam, ville trösta mig, lyssna på mitt prat om livet och känslor m.m.. det hade aldrig mitt ex gjort. Ibland är det riktigt tufft, det är svårt att ändra sitt anknytningsmönster så ibland har jag rent av inte kunnat "ta emot" hans snällhet. Räkna med att det tar några år att ändra helt, men det går enklare och enklare. Och det är så jävla värt det. 

Den känslan man får av otillgängliga män.. som är känslokalla och oförutsägbara. Den känslan brukade jag tro var kärlek. Men det är en känsla av att vara underlägsen och att inte våga kräva det man förtjänar. Det jag har idag med min pojkvän, DET är kärlek. Respekt, tillit, att vara närvarande.

Nu blev detta rätt långt ;) men lycka till!!