Rädd för problem med svärfamiljen
Jag är gravid med andra barnet i början på tredje trimestern och nu har beskyddarinstinkten kickat igång på riktigt igen. Ursäkta långt inlägg.
Med förra barnet var vi väldigt unga och jag vågade inte säga åt när det var något som kändes fel. Jag hade en väldigt svår förlossning och jag mådde riktigt kasst psykiskt i minst ett år efteråt så sambon var tvungen att stanna hemma länge och vi höll på att gå under ekonomiskt. Svärföräldrarna var en stor bidragande faktor till mitt mående.
Det jag är orolig för nu är att sambons föräldrar inte ska lyssna på mig, att de ska slita barnet ur min famn och inte låta mig vara mamma. Mina egna föräldrar har jag haft lätt att säga emot och de har respekterat mig, men inte sambons föräldrar.
Med förra barnet så slet de upp min bebis ur babyskyddet direkt vi kom hem från Bb utan att fråga oss. Jag hade inte ens själv klarat av att bära mitt barn pga spinalhuvudvärk så svärmor var första kvinnan att gå runt med mitt barn. Hon passade även på att byta blöjja på barnet vilket jag inte heller hade kunnat göra själv ännu. Jag ville gråta då hon tog det ifrån mig.
Sen så när mitt nyförlösta barn grät så var svärmor där snabbt som blixten och plockade upp bebis och skulle trösta. Jag som redan kände att jag inte dög som förälder fick det då bekräftat av henne. Hon skulle alltid byta kläder, rätta till filtar osv för jag har ju klätt på hen fel enligt henne. Jag ammade för mycket ena studen, och för lite andra. Svärfar lekte farligt med bebisen och guppade han så fort att jag blev rädd för shaken baby, när jag försökte ta tillbaka bebis så sa dom att jag var larvig och att det är så man leker med spädbarn. Sa flera gånger och när han inte slutade tog sambon tillbaka bebisen. Jag grät länge efter det.
Så varje gång vi träffades så beslagtog dom bebisen och tjatade hela tiden att vi skulle gå och vila, fika, äta, gå på promenad, shoppa osv så kunde de ta hand om bebisen. Trots att vi sa nej så gick dom bara iväg till ett annat rum med bebisen och sa att nu får vi faktiskt vara själva. Jag verkligen hatade när de skulle gå iväg till ett annat rum. Vad var ens meningen med det?! Jag mådde hemskt att vara skiljd från min nyfödda bebis.
Under barnets dop så ville jag ju visa upp mitt barn för min släkt som aldrig sett honom förrän nu men svärföräldrar beslagtog barnet igen och vägrade ge tillbaka honom trots att jag frågade flera gånger. "Vi måste ju faktiskt få visa upp honom för släkten" sa dom.. När jag väl fick tillbaka barnet så var det dags för fika och jag kunde inte gå runt och prata med folk då.. Sen var det amningsdags och under tiden hade många redan åkt..
De tjatade om att vara barnvakt hela tiden. Varje gång vi träffades. en dag när vi var ute på promenad så kom dom körandes med bil och tyckte att de skulle ta bebisen i famnen och köra hem till dom den sista biten, så att vagnen inte skulle bli så tung för oss.. Sa självklart nej aldrig i livet. De matade även bebisen med grädde, socker, saft osv innan hen ens var 4 månader.. Trots att sambon skällde ut som och förklarade att bebisar inte ska äta annat än mjölk de första månaderna så fortsatte de att ge annat. "Men det är ju inte ens en full sked".. Så ni förstår säkert att barnvakt skulle kännas helt fel. Fick ångest när de ens nämnde barnvakt.
Jag mådde psykiskt dåligt varje gång vi skulle träffa dom för jag ville ju vara med min nyfödda bebis. Till slut så började jag få tungt att andas och fick hjärtklappningar varje gång vi skulle träffa dom. Jag trodde jag var döende så jag fortsatte att utsätta mig för det. Det var inte förrän långt senare som läkaren kom fram till att det var panikångest. Då försökte min sambo prata med sina föräldrar och be dom backa lite, vilket höll ett tag. Men sen fortsatte de att slita barnet ur min famn.
Jag är säker på att samma sak kommer hända igen. Är det jag som är hormonell och överbeskyddande eller är det ett ok beteende från dom? Borde jag inte lyssna på mina känslor och göra det som känns rätt för mig och mina barn?Borde sambon prata med dom innan förlossningen hur vi vill ha det eller ska man bara säga åt dom ifall de gör något dumt? Hade jag fått bestämma så skulle de inte fått hålla barnet alls förrän en månad efter förlossningen MiNST. Jag orkar inte må så dåligt igen för att tillfredsställa deras behov när det är meningen att det ska vara den lyckligaste stunden i mitt liv.. :( Hur var det för er?
