5- åring vill inte gå till pappa

Svårt att säga. Är det så att barnet faktiskt far illa hos pappan skall hon naturligtvis inte behöva träffa honom. Är det så att barnet helt enkelt har det svårt med uppbrott bör barnet istället uppmuntras och faktiskt pushas iväg på umgänge.
Har ni tex olika humör och sätt att se på uppfostran kan det vara en anledning till att du anser att han lätt blir arg, men det behöver inte betyda att han är skadlig för ert barn (obs, detta skriver jag för att jag inte VET hur det ligger till eller på vilket sätt han blir arg osv). Jag och min man har tex ganska skilda sätt att se på uppfostran. Jag har ett låååångt tålamod och är ganska pedagogisk. Dels är jag sådan som människa men jag har även en pedagogisk utbildning. Min man har ett häftigare humör och kan tycka att jag är för snäll, och jag tycker han är för hård... Ingen av oss är däremot skadlig för våra barn men skulle vi gå isär kan jag tänka mig att en sådan sak skulle kunna bli en sak att "ta upp" om man vill hitta anledningar till att det inte fungerar.

Iallafall. Min man har en dotter som bara var ett år när jag träffade henne första gången. Hon har i perioder inte velat åka hem till pappa - MEN, hon har i lika stor utsträckning inte velat åka hem till mamma. Vi ser det som att barnet har svårt att bryta det hon är i "just nu" och uppmuntrar barnet genom att säga positiva saker när mamman hämtar, att vi ringer snart o ses snart igen osv. Hon vill vara både hos mamma och pappa men hon har svårt att hantera växlingen. Mamman ser det som att barnet inte vill åka till pappa. punkt. Hon ringer och frågar om barnet inte saknar henne osv.. Barnet som har haft kul och inte tänkt så mkt på mamma (för hon lever i "nuet") får dåligt samvete, blir ledsen och mamman tolkar det som att barnet är ledset hos oss.
När barnet fick mobiltelefon (mamman köpte en när barnet var åtta år) så började barnet ringa hem varje gång det blev en konflikt hos oss. Dvs om vi sa att det var dags att städa rummet och barnet inte ville så ringde det mamman o grät o sa att vi var "dumma".

Så - vad jag vill ha sagt är att OM barnet på riktigt far illa så lyssna på barnet. Om barnet helt enkelt har svårt att ta förändringar eller säger saker som barnet tror kan göra dig som mamma glad (min bonus sa till oss att hon ville vara mer tid hos oss. När vi tog upp det med mamman visade det sig att hon sagt samma sak till mamman, fast tvärtom då - att hon ville vara mer där) då bör umgänget prioriteras och barnet uppmuntras till att vara hos båda föräldrarna.

Ett litet barn har inte förmågan att se konsekvenserna av ett beslut att "välja". De ser det närmaste men inte helheten och vad ett val kan leda till.