Vi som känner att vi lever i ett dåligt förhållande och inte kan komma loss..........

På vilket sätt "sitter du fast"? Låter märkligt.

Tillslut en dag kommer den känslan när du vet att det är dags. Före det är du inte redo. Tar år ofta att komma ur ett förhållande man levt i läng, spec om det är barn inblandade. Det är tyngst innan beslutet är gjort, sen lättar det o börjar rulla på. Funderade själv i 3-4år o har nu bott ensam i 4månader, härlig känsla.

Det låter hoppfullt att du säger att det kan ta så många år att fundera och innan man kommer till skott... 
Jag brukar nämligen känna mig så misslyckad över att jag tom sagt det så många gånger men .....icket.....
En gång var jag så nära. Jag hade hittat ett litet hus som jag skulle hyra. Jag var så fast beslutsam. Men när min sambo kom gråtandes och sa att allt skulle bli bättre så "köpte jag det", hans löften. Vilket jag ångrar så mycket idag.(det blev inte som han lovade)
Ja, vi har en dotter tillsammans. Känslan av att lämna henne och bara få vara med henne halva tiden av hennes liv känns så fruktansvärd. Jag beundrar de människor som klarar av det....................

Förstår helt hur du menar. En hemsk känsla. Jag kastas mellan känslan av att vara en svag idiot, som inte kan ta mig i kragen, och en stark person, som stannar för att bevara barnens stabilitet och trygghet. Längtar efter en fungerande relation.

Hej, jag kan väl inte säga att jag lever i ett dåligt förhållande, men jag är inte speciellt lycklig i det, men heller inte olycklig! Är du olycklig ts?

Jag "kan" komma loss men det är alldeles för mycket jobb med det och jag kanske inte ens blir lyckligare av det. Dessutom börjar jag bli för gammal för att "börja om"

Gräset är inte grönare på andra sidan. Jag lever relationslöst och är inte heller så nöjd. Men jag kan åtminstone skjuta upp beslut till morgondagen tills vidare och arbeta mot mer personliga mål och utveckling. Inte så mycket tröst, men mer kravlöst.

Jag skrev mitt första inlägg på familjeliv för någon vecka sen om hur jag känner mig i förhållandet. För 2 dagar sen så gjorde jag det äntligen! Jag kom "loss"! Det är ett jävla jobb jag har framför mig. Men jag bara längtar tills allt är klart. Han har nu i 2 dagar bönat och bett på sina bara knän om att vi ska börja i terapi och liknande. Men jag är stenhård och säger nej. Jag kan inte ge förhållandet mer av min tid när jag känner mig så olycklig. Jag brukar alltid vara den som har kämpat in i det sista. Men nu vill jag ta vara på mig själv. Man har bara 1 liv liksom! =)

Jag förstår känslan av att sitta fast. Var ca 10 mån sen jag dumpade mitt ex. Ett förhållande där han misshandlade mig psykiskt och var extremt manipulerande och elak. Under förhållandet vägrade han konsekvent att gå i parterapi fast jag bad och bönade. När jag gjorde slut började han prata om att gå i terapi tillsammans och att han skulle förändras. Då var det redan försent, alla mina känslor för honom hade han effektivt dödat. Bröt all kontakt med honom men det var fruktansvärt jobbigt. Idag är jag så glad att jag slipper vara i ett sånt destruktivt förhållande. Är singel och älskar det. För första gången på flera år gör jag vad fan jag vill utan att oroa mig för att han ska straffa och döma mig. Reser, renoverar hemma, börjat med en ny sport, går på teater och opera, tar nya chanser i arbetslivet och träffar mina vänner och familj så mycket jag bara kan. Kan känna sorg över de åren jag lät honom utnyttja mig men idag vet jag bättre och gör mitt yttersta för att sätta gränser och hålla dem. Oavsett när man hittar styrkan att lämna kommer du inte ångra det men du kan inte göra det förrän du själv är redo. Uppbrottet kan ju vara extremt jobbigt men jag lovar att det liv du får efteråt kommer att vara värt det. Håller tummarna för dig TS! :)