Vad anser ni om detta?

Så de har ingen genetisk koppling till varandra alls? Då faller ju risken för inavel bort.

Jag är själv gift med en tjej som är min morbrors frus kusin. Alltså jag har ingen genetisk koppling till min fru, det är ingen inavelsrisk allts.

Jag ser inget problem. Det kan ju bli lite awkward stämning om de går isär, och träffas i släktsammanhang. Och det kan ju låta konstigt om det framkommer att de är ingifta i släkten. Men i övrigt så ser jag inget problem. Vad är det för problem som du ser?

Hade det varit din son hade jag inte tyckt det skulle kännas helt ok. För då finns det en genetisk koppling mellan han och hans tjej, och en teoretisk risk för inavel om det skulle bli så. Gemensamma släktingar i rakt uppåtgående led känns inte ok.

Jag mötte min fru första gången när jag var vuxen. Hon var ju en toppentjej. Att hon sedan avlägset är ingift i släkten såg jag inte som ett hinder.

Din bonusson och hans tjej har ju uppenbarligen inte växt upp tillsammans, så jag tvivlar ju på att de skulle stöta på varandra i släktsammanhang ofta i framtiden om de går isär.

Nej, jag ser inte problemet. Att du ser honom som din son gör ju ingen skillnad. För du är inte hans genetiska mamma. Misstolka mig inte, du är säkert som en mor för honom på alla sätt o vis. Men ni delar inte dna, och det är det som gör att jag inte ser något problem med att de är tillsammans.

Det är bara att blunda för det. Han är 14. Det håller max 3 månader?

1) äntligen är vi överens!

2) inte moraliskt ok om de är genetiskt släkt med varandra. Ok om det är ej genetiskt "släkt" med varandra.

3) nej nej nej, om de är genetiskt släkt med varandra.

Om det hade varit pojkens riktiga mammas kusinbarn, så hade jag opponerat mig en relation mellan de två. Muntligt sagt ofrån. Men vad kan man som förälder göra inom lagens ramar? Dra in lördagsgodis för pojken typ...

Ser du den röda tråden? Genetisk släkt = rött ljus. Ej genetiskt släkt = grönt ljus.

Ts,

Din man, "din" son, 90% av folket i tråden " tar dig inte på allvar" (som du själv skriver i din trådstart). Jag tror att du fått en ganska klar bild över hur folk resonerar, och det är ett hyggligt statistiskt underlag. De flesta ser det inte som ett stort problem helt enkelt. Du ser ett stort problem "med hela situationen".

Du kommer inte att ändra din ståndpunkt, och jag är mycket tveksam till om du kommer få nån annan (t.ex. din man) att byta åsikt i frågan.

Om jag vore dig, skulle jag börja försöka förlika mig med tanken på att omvärlden inte tänker på samma sätt som du. Vem som har "rätt" eller fel får man aldrig något klart svar på när det rör den här typen av frågor. Det går knappast att säga att majoriteten alltid tänker mest rätt, det är bara att konstatera att folk tycker o tänker annorlunda. Acceptera det.

Fundera istället på hur du ska agera. Hur blir din relation till "din" son om du gör en stor sak av det här, och kanske t.o.m. saboterar relationen för honom? Det kanske skulle få en stor påverkan på din relation till honom. Tänk igenom det här riktigt noga innan du agerar är mitt råd.