Hur identifiera dålig anknytning?
Anonym (qwerty) skrev 2017-01-13 17:14:31 följande:
Barn som slåss, ljuger, trotsar etc har förmodligen alla anknytningsstörning i botten.
Inlägg från: Fru Ve
|
-
Men hur menar du? De flesta barn både slåss, ljuger och trotsar emellanåt. Skulle nästan vilja mena att barn som aldrig trotsar föräldrarna kanske är de barn som har en anknytningsstörning. Mina barn är alltid "värst" hemma och speciellt mot mig som mamma. Med att bråka och stöka. Däremot på skola och förskola uppför de sig fint. Jag tolkar det som att barnen är allra tryggast med mig och då "lever ut".
-
Jag är INTE psykolog eller något sådant. Men om jag träffade en 6-åring som tydde sig mycket till främmande vuxna, är distanslös och verkar skygg/sluten i kontakt med sina föräldrar - det skulle jag fundera om det kunde bero på dålig anknytning.Anonym (Undrar) skrev 2017-01-13 20:54:02 följande:Hur skulle ni beskriva dålig anknytning hos en 6-åring då?Anonym (S) skrev 2017-01-13 20:21:10 följande:
Ja visst är det så!
-
Känner igen detta lite. Men tror du inte att det kanske beror på att vissa barn är lite svårare att vara förälder åt? Min äldsta son har ingen diagnos men har lite speciella behov. Skulle jag propsa på utredning av honom (vilket inte känns nödvändigt nu) så skulle han säkert kunna få någon typ av diagnos att han har drag inom autismspektrat eller dylikt, ev. kombination med ADD. Hans lillebror har inte alls detta. Så det är klart allt är mer lätt med lillebror. Varje moment med äldsta sonen behöver vara mer genomtänkt för att det ska funka för honom och oss. Lillebror har en helt annan flexibilitet. Så i mitt fall har det alltid varit mindre frustration och ett lättare föräldraskap med den yngsta. Men det beror inte på anknytningen.Anonym (Undrar) skrev 2017-01-13 23:35:06 följande:Vet inte om jag misstänker något. Men bara en tanke som snurrar lite...
Det är kanske mer så att jag fått för mig att jag har bättre anknytning till mitt andra barn. Men jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag känner så.
Mitt första barn är en mycket större utmaning att vara förälder till. Han är extra allt liksom. Ett sk plus-barn kanske. Det är svårt att hitta lugn och harmonisk tid tillsammans, känns som att större delen av vårt umgänge går åt till negativa saker, tillsägelser av olika slag.
Mitt andra barn är helt olika. Där är det mesta lätt helt enkelt.
Och trots att vi jobbar hårt för att ge båda barnen en trygg och lycklig uppväxt så maler det en ständig oro över att det inte är tillräckligt.
Så har jag väl börjat tänka att det kanske beror på bristande anknytning på något sätt, men jag vet inte hur jag kan ta reda på om så är fallet...