Hur pratar jag med min pojkvän om hans vanor?

Aniie, det enda jag tänker säga är att jag hoppas att jag inte har någon som dig i min närhet. Och att du inte kommit förbi tonåren.

Alla vill inte ha barn. Det här var det enda forumet förutom Flashback jag kände till, är inte här för att jag drömmer om en familj.

Jag hyser inga illusioner om att jag ensam kan lösa det här. Han behöver hjälp med att hitta nya sätt att hantera svårigheter, och säkerligen för sina alkoholvanor också. Jag skulle behöva hjälp i hur jag stöttar. Men vi ska ta oss dit först. Det är det första steget jag ber om hjälp med - hur tar jag upp ett så känsligt ämne med en person som redan innan är väldigt defensiv? Ingen som varit i en liknande situation och kan berätta om det?

Klart jag inte stannar och enablar hans beteende, men man kan inte bara ge sig och bryta kontakt heller. Han måste ju veta att det finns människor där för honom. Det här är hans strid som bara han kan gå, men jag vill finnas bredvid och stötta. Därför är det så viktigt att det först tas upp på ett bra sätt.

Nu har vi ju bara träffats den senaste månaden, som jag sa har vi bott på olika orter i många år och inte träffats alls under den tiden så än är det inte fråga om något medberoende. Jag vill dock inte att det utvecklas till det eller stå och se på när han förstör sig, därför bad jag om hjälp. Tog upp att jag druckit med honom för att det ju gör samtalet svårare för att det är en lätt ursäkt för honom att säga att jag också dricker, och tar gärna emot råd på hur jag skulle hantera den frågan.

Jag har inte vetat om att det varit så här illa förrän nu, och det är väldigt svårt att smälta hur illa det faktiskt är. Jag vill inte tro att det är så här, är det så himla konstigt? Hade jag fortfarande bara misstänkt att det var illa så hade jag ju inte vänt mig hit för att få hjälp att planera det här samtalet, eller hur?. Kanske var dåligt formulerat, men ärligt talat, varför är det det folk hänger upp sig på? Vuxna människor idag, vi slänger hellre skit på varandra än hjälper. Tragiskt.

Tackar så mycket för de konkreta tips som kommit in! Jag vill inte bara ge upp och kasta in handduken utan att prata med honom och även ge honom lite tid att smälta samtalet, så gör man inte mot någon man bryr sig om som har problem. Men jag tänker inte stanna och bara se på heller. Det är det här jag verkligen måste formulera på ett bra sätt. Tar bara upp mängden och frekvensen av hans drickande, inga stämplingar eller etiketter (som jag förstått det finns det ju dessutom ett stort spektrum och även de som dricker mycket och ofta är inte nödvändigtvis alkoholister så jag kan ju inte avgöra vad han är och inte är ändå).
Vet inte om man ska förbereda och ha ställen han kan vända sig till redo? Kan ju vara bra att göra, men sen om det är känsligt kan man ju vänta nån dag innan man tar upp det.

Nånting jag kom att tänka på nu är om jag borde vända mig till hans familj om det inte går så bra? Då är ju min roll i det här borta, men det finns iaf människor som älskar honom och kan fortsätta pusha honom (och dessutom är svårare att bryta kontakten med då de står varandra relativt nära)? De träffas inte så ofta men står ändå varandra rätt nära. 
Han har gått igenom otroligt mycket, ingen skulle kunna gå igenom hans liv utan att vara trasig i kanten, men han behöver ju nya sätt att hantera det. Bearbeta det framförallt. Då är det kanske bra att ha en kontaktplan redo, för får han inte hjälp direkt att hitta nya, hälsosammare vanor så kommer det ju aldrig funka att sluta om det är enda sättet han kan hantera sina känslor. 

Sanslöst svår och jobbig situation. Tackar min lyckliga stjärna att jag inte haft nån nära mig med missbruksproblem tidigare! Känner att min syn på alkohol har börjat ändrats. Har aldrig varit en stor drickare själv, även om jag såklart också festat till det rejält ibland. Det blir allt längre mellan gångerna dock, och skulle gladeligen ge upp det helt om vi bara kunde lösa den här situationen. Håll en tumme för oss, och framförallt honom, är ni snälla!