När man läser ditt inlägg, så verkar det som om att det har varit över ifrån båda sidor en tid . Du skriver att du inte känner någon lust till honom och att ni är irriterade på varandra. Han verkar inte kunna släppa andra kvinnan och ni litar inte på varandra . Finns det något att rädda och hålla fast vid ?
Men jag förstår att du är ledsen och sörjer . Det hjälper ju inte att ni har barn tillsammans . Otrolig jobbig situation att befinna sig .
Ja, man tänker kring vad man borde ha gjort.
Det är jobbigt att inte veta någon om framtiden, barnen på 10 år och 13 år, frågar när pappa kommer hem, och jag kan bara säga att han vill vara för sig själv och tänka och att han hör av sig på onsdag - det är det enda jag vet.
Vill ha koll på livet, därför är det extra jobbigt att inte veta hur det ska bli med någonting.
Förstår att det är en enorm omställning som kommer att blir jobbig på alla sätt och vis
Han säger att han släppt den anda kvinnan. Pratade med henne själv idag, då jag träffade henne på ett möte i jobbet. De har pratat med varandra 2 gånger efter att jag fick reda på det, en gång innan jul och en gång i mellandagarna, för att höra hur det är och hur de ska hantrera jobbsituationen. Tror inte att det är något, men hans intresse för henne har förstört något enormt för oss.
Det har varit dåligt ett tag, men jag vet inte vad som är vad. Vi har båda varit uppslukade av våra jobb, min sambo har inte trivts på sitt jobb under en längre tid och jag har jobbat för mycket. Vet inte vad som är vad. Han pratade mest om sitt jobb, och att han inte längre umgås med några av sina gamla vänner när vi var in på familjerådgivningen den 22/12.
Jag har projicerat min kärlek på våra barn och därför inte känt behov av någon närhet.
Det låter verkligen som han går igenom en kris. Har en kompis som gick igenom något liknande efter att han hade blivit pappa för tredje gången . Han började att prata om sin tonårstid , förlorade intressen som han inte längre hade råd med nu när han hade familj . Det var tvungna att skaffa större bostad m.m. Han kände sig överväldigad av ansvar och press. Han blev deprimerad och han var sig inte lik . Hans fru kände på sig att något var fel och de bråkade mycket .
Men vi lyckades att få honom att söka hjälp och stöttade honom . Nu har de det väldigt bra . Men det var ingen annan kvinna inblandad . Hoppas att det löser sig på något sätt för er .
Han är så fruktansvärt självisk, tar inget ansvar alls för barnen och familjen.
Vad ska barnen tänka, när pappa helt plötsligt är borta, ringer på kvällarna, men säger ingenting om hur han har tänkt. Äldsta sonen står och håller om mig när han pratar med den yngre i telefonen. Våra barn lever i en grym ovisshet och jag kan inte säga något annat än att jag finns här för dem. Säger fortfarande att han behöver tänka. Hur tänker du kring våra barn? Kommer förbi här nu på morgonen och matar kaninerna som jag är allergisk mot, imorgon vet han inte om han hinner, för då ska han träna på morgonen innan jobbet. Det är väl för sjutton bra att gå upp tidigare eller skita i att träna. Hur egosistisk får man vara? Ska han flytta måste han ta med sig kaninerna. Han kommer hem på torsdag för att prata, lät som att han tänkte vara hemma en natt. Jag sa att kommer du hem då så måste du ju ägna dig åt pojkarana, och vi kan ju inte vara uppe hela natten och prata när vi ska upp till jobbet. Vi får se hur det blir. Skulle först komma hem idag och prata, men han hade så mycket att göra på jobbet, igår var han kvar på jobbet till kl 19. Nästa vecka ska han till London med jobbet onsdag till lördag, har han tänkt vara hemifrån länge eller flytta, måste man ju göra upp en plan tillsammans. Han bor i ett princip tomt hus, om ungarna ska vara där borde han ju planera för att göra det trevligt för dem. Finns ingen tv eller wifi eller någonting och det är bara en tillfälligt lösning då huset ska ut till försäljning i maj. Tror inte att han tänker kring mig över huvud taget. Allt kretsar kring honom, han saknar barnen säger han, och det är tråkigt att laga mat til sig själv. Allt borde kretsa kring barnen, hur blir det här jag gör för barnen, hur känns det här för dem, hur påverkar det jag gör mina barn... men det är bara jag, jag, jag.
