Igångsättning ett alternativ till snitt?

Är gravid med första barnet och har låtit bli att bli gravid i många år pga livslång förslossningsskräck. Tröstade mig med att jag kunde få ett snitt beviljat och här är jag nu..gravid. Som sista utväg tänker jag mig planerat snitt. Och jag tror jag kan få det beviljat utan större strider då jag har en historia av depressioner och en mycket förstående barnmorska som redan på inskrivningssamtalet förklarade att ingen kan tvinga mig till något jag inte klarar av. Remiss till aurora är redan skickad och psykolog på mvc kontaktad....

Mitt problem är att jag egentligen inte vill ha ett snitt heller. Jag vill uppleva det alla andra får uppleva, en "riktig" förlossning. Jag vill inte missa det pga rädsla och panik. Jag försöker väga för och nackdelar utefter vad jag läst.

Snitt:
-Ökar risken för skador i magmuskelatur, men risken är minimal 1av 80 får det..
-Bebisen kan ha problem att andas själv första timmarna men det är något man är förberedd på inför ett snitt.
-Man får ett mindre smickrande ärr och det är svårare att gå tillbaka till normalläge i huden.
+Jag har konstant kontroll över vad som händer. Jag vet när och vart det kommer hända. Jag vet att jag har en plats på sjukhusets förlossning som tyvärr numer ofta är full...
+Jag kan slappna av min graviditet med vetskapen att inget oväntat kommer hända.

Vaginal:
-Varannan kvinna som genomgår vaginal förlossning får någon form av förlossningsskada. Här är dock spannet mellan ett stygn till större operation..
-Jag kommer vara orolig hela min graviditet för att inte få plats på sjukhuset när det väl är dags.
+Bättre för barnet.
+Jag skulle vara så sjukt stolt över mig själv om jag övervann rädslan och gjorde detta.

Summa sumarum; Jag vet rent logiskt att vaginal är bäst för bebis, men jag själv är så otroligt rädd för att gå sönder att jag av den anledningen inte ens vill tänka tanken. Största rädslan är att jag inte ska känna att min kropp är min efteråt, smärtan kan jag hantera men inte det. Mina befogade rädslor dvs platsbristen kan man ju lösa genom en planerad igångsättning.

Andra som suttit i samma sits? Någon som fått planerad igångsättning? För och nackdelar med det?

Det känns nästan som jag måste veta exakt vad jag vill när jag kommer till aurora...tyvärr. Finns det minsta chans för dem att övertyga mig där och då så kommer dom ta den och jag kommer känna mig överkörd ändå.

Allt kan hända, oavsett om jag får ett planerat snitt godkänt så kan det starta av sig själv veckor innan. Nu handlar det ju om att försöka kontrollera det så gott det går och genom det skapa ett lugn i 7 månader. Skiter det sig så kvittar det ju egentligen vilken metod man tänkt sig och blivit lovad från början.

Jag räknar det som förlossningsskada eftersom sjukvården själv gör det i sin statistik. Och i min värld är ett stygn illa det med även om det såklart finns de som drabbas mycket hårdare. Som sagt, kunde jag välja skulle det inte märkas på min kropp ALLS efteråt. Nu vet jag att det inte är fysiskt möjligt och då hade jag föredragit ett ärr på magen än i mina mest privata delar. Klippas eller spricka är lika illa för mig. En operation iform av snitt skrämmer mig inte det minsta. Det är ju där min rädsla ligger. I att gå sönder, inte smärta eller tappa kontrollen. Utan att gå sönder på något sätt.

Enda anledningen till att jag ens överväger något annat än snitt är ju för att det är bättre för bebisen och det är något jag vill ha upplevt. Pressen utifrån är ju enorm på någon som är rädd. Men jag har blivit tvingad till så många beslut i mitt liv jag ångrat sen dess och detta ska inte vara ett sånt...Därför vill jag veta hur folk som haft en planerad igångsättning upplevt det och se om det kan vara en lösning för mig.

Igångsättning ett alternativ till snitt?

INNEHÅLL